Nora får personlig assistans efter två års kamp

Glömminge Artikeln publicerades
Efter två år fick Nora Eklöv, generalsekreterare för Förbundet Unga Rörelsehindrade, äntligen rätt till personlig assistans.
Foto: Linnea Bengtsson
Efter två år fick Nora Eklöv, generalsekreterare för Förbundet Unga Rörelsehindrade, äntligen rätt till personlig assistans.

I två år kämpade Nora Eklöv för att få tillbaka den personliga assistans som hon fråntogs när hon flyttade från Glömminge. Nu har hon äntligen fått rätten på sin sida.

För två år sedan fick Nora Eklöv, generalsekreterare för Förbundet Unga Rörelsehindrade, sitt drömjobb. Hon flyttade då från sitt föräldrahem i Glömminge till Stockholm. Men när hon kom dit drog kommunen in hennes personliga assistans. Hon tvingades då flytta hem till sina föräldrar igen.

– Jag var arg, orolig och förstod det inte först. Jag tyckte att det var helt galet. Det har varit påfrestande. Jag har i princip suttit i husarrest under vardagarna eftersom min mamma och pappa arbetar heltid. Vänner och släktingar har därför behövt hoppa in om jag skulle iväg någonstans, exempelvis till sjukhuset, så jag har varit beroende av ideella assistanser. Jag känner att jag inte har haft samma möjligheter som andra och känt mig utanför samhället.

Efter två års väntan kom det glädjande beskedet. Förvaltningsrätten ger henne rätt till personlig assistans igen.

– Jag skulle precis höra Ebba Busch Thors Almedalstal när jag fick beslutet. Min granne hade hämtat min post hemma och jag bad henne att öppna kuvertet och sedan ta kort på beslutet och skicka till mig, säger hon och fortsätter.

– Jag var jättenervös när jag fick reda på att beslutet hade kommit. Jag förstod först inte vad jag läste utan jag var tvungen att läsa det om och om igen. Jag är såklart jättelättad men jag har inte hunnit förstå det än. Det är väldigt svårt att ta in eftersom jag har kämpat mot myndigheter så länge. Jag var lite inställd på ett avslag men jag hade fortfarande hopp.

Beslutet innebär att hon har ett skriftligt bevis att hon har rätt till assistans, men hon vet fortfarande inte hur många timmar hon beviljas.

– Innan jag får reda på hur många timmar assistans jag får måste jag vänta och se om beslutet överklagas. Sedan får jag se om jag får rätt till timmarna som jag behöver eller om jag måste kämpa för det också.

– Jag har sökt 80 timmar per vecka. När jag bodde i Stockholm och fortfarande hade assistans hade jag 50 timmar varje vecka. Det fungerade men jag hade ingen möjlighet till fritid, exempelvis träna, utan bara arbeta. Jag var också tvungen att åka hem till Glömminge en gång i månaden för att timmarna skulle räcka. Jag tycker att jag ska kunna ha samma möjligheter som alla andra och då behöver jag 80 timmar i veckan. Enligt det här beslutet ska jag ha en god levnadsstandard.

Trots lättnaden är Nora Eklöv upprörd över den långdragna rättsprocessen.

– Det känns som om två år av mitt liv är bortkastade. Jag hade kunnat slippa känslorna och ångesten om det hade gått snabbare, säger hon och fortsätter.

– Jag tycker att Stockholms stad har hanterat det väldigt dåligt. När jag sökte assistans fick jag svaret att de inte behövde bevilja assistans bara för att tidigare kommuner hade gjort det. Men har man rätt i en kommun borde man ha det i alla kommuner i Sverige. Det är helt absurt att det inte är så.

Läs mer:

Drömjobbet hotas utan assistans

Indragen assistans gör Kents liv svårare

Assistansbeslut dråpslag för Micke Foss