Ordning och reda – i hemmet och i huvudet

Kalmar

”Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete”, brukade min pappa säga. Och jag brukade hålla med. Dels för att skämta bort det faktum att jag inte orkade ta tag i mitt hem. Dels för att jag tyckte att det fanns så mycket annat som var roligare än att städa.

Jag har aldrig varit särskilt ordningsam. Det har alltid varit lite rörigt för mig. Lika svårt som jag har haft att sortera saker, lika svårt har jag haft att sortera tankar.

Jag var splittrad redan som barn, kände tidigt att jag inte passade in, någonstans, egentligen. Jag var annorlunda på något sätt, behövde något mer. Men vad? Jag visste inte. Jag försökte bara överleva. Jag hade ingen koll.

I högstadiet glömde jag läxorna. Jag tycktes ständigt sakna penna. Var det prov och frågorna fortsatte på baksidan av papperet, då missade jag garanterat att svara på dem. Mitt skåp var en enda röra, och inför varje lektion fick jag leta efter det jag behövde. Ofta ute i sista sekund, hopplöst i otakt med tiden. Dessutom fastnade mina grejer gång på gång i en banankola som kletat sig fast i en av hyllorna, och som inte avlägsnades förrän jag skulle sluta nian och var tvungen att göra rent efter mig.

Jag har onekligen en tendens att skjuta upp det jobbiga tills det blir så jobbigt att det inte längre går att ignorera. Story of my life.

Det har dock funnits perioder i mitt liv då jag har haft rätt bra struktur på min tillvaro. I gymnasiet tyckte jag till exempel att det mesta var överkomligt. Jag skötte mitt skolarbete exemplariskt och min träning likaså. Mitt rum var välstädat. Min tid räckte till.

När jag började plugga på komvux och flyttade hemifrån, blev det snabbt rörigt igen. I synnerhet i mitt hem. Det var prylar överallt, och prylar samlar damm. Visst piffade jag till och gjorde fint emellanåt, men jag kunde inte hålla efter. Vilket föranledde ett hysteriskt städande varje gång jag skulle få besök.

Och så har det tyvärr fortsatt att vara, i alla fall i perioder då jag har jobbat väldigt mycket och låtit allt annat förfalla. Ibland har jag inte ens haft energi nog att plocka undan när någon har varit på väg. Det hysteriska städandet har ersatts av diverse förklaringar: Du får vara beredd på att det ser ut. Jag har inte hunnit med.”

Det är synd egentligen, att jag inte har gett mig själv den hemmiljö som jag har behövt och förtjänat.

Men nu är det nya tider. Nu är vi två. Och vi håller som bäst på att packa upp våra saker. Hans saker, mina saker, var sak på sin plats. Genom att organisera hemmet från början, kan vi förhoppningsvis få det lättare i fortsättningen. För vi vill inte gömma oss från omvärlden. Vi vill ha ett hem som är välkomnande, för såväl andra som för oss själva.

Det gäller att skaffa sig nya vanor, ta tag i saker direkt och sluta skjuta upp, och jag har faktiskt redan satt igång. Nu tycker jag i och för sig att jag plockar mest hela tiden, men det är så värt det. Jag vill aldrig mer ha det som jag har haft det. Jag vill ha ordning och reda, i hemmet och i huvudet. Jag vill känna mig fri.

Den senaste tiden har verkligen varit kaotisk. Flytten var ingen lek, och städningen tog nära nog kål på mig. Min gamla lägenhet var obarmhärtigt negligerad, av fler än mig, och det krävdes blod, svett och tårar, bokstavligen, för att få det någorlunda skapligt. Förkylning, utmattning och ledvärk till trots, jag kämpade hela vägen i mål.

Nu vet jag att jag klarar det. Jag har kapaciteten att ordna upp mitt liv. Hur många gånger det än behövs.