Peder ser musik i färger

Kalmar Artikeln publicerades
Peder Nabo gör bokslut på sitt liv i teatern med föreställningen D-moll är ljusgrönt.
Foto: Karin Asmundsson
Peder Nabo gör bokslut på sitt liv i teatern med föreställningen D-moll är ljusgrönt.

D-moll är ljusgrönt. C-dur är grått. A-moll är en kvinna klädd i rött. Peder Nabo ser musik i färg, och i kön och ofta i bildrebusar. Om knappt två månader står han ensam på scen, ensam om man inte räknar alla instrumenten.

Det är tomt i arbetsrummet i Byteaterns tillfälliga lokaler ute vid flyget ursäktar han sig, eftersom instrumenten är i replokalen, men här finns tre elpianon, två gitarrer, en harpa, två trumset, kongas, en darbuka som är en liten arabisk trumma, en resväska fylld med munspel, en nästan klar panflöjt han bygger själv ett dragspel samt en träbit som ska bli ett A. Annars är det tomt. Förutom duduken, Armeniens nationalinstrument som påminner om en oboe, och som är känd sedan tusen år tillbaka.

Med D-moll är ljusgrönt tackar Peder för sig efter 42 år som musiker, kompositör och skådespelare på Byteatern. Han beskriver det som ett bokslut, där han berättar om sitt förhållande till musik.

– Vet du att man har hittat en klarinett som är 38 000 år gammal i Tyskland? Den var tillverkad av vingpennan från en fågel där man lagt in ett rör, så den var tillverkad i flera steg. Bredvid fanns en flöjt! Det finns tusentals böcker skrivna om musik. Jag har läst otroligt mycket, och det är många som tror sig veta var musiken kommer ifrån.

Kockjungman sökes, 1979.Peder med dragspel, bredvid honom sitter Anders Lönn, och bakom står Henrik Strindberg och Lars Sonnesjö.
Foto: Bertil Hertzberg
Kockjungman sökes, 1979.Peder med dragspel, bredvid honom sitter Anders Lönn, och bakom står Henrik Strindberg och Lars Sonnesjö.

Har han någon egen teori är det att det alltid funnits en skönhetslängtan hos människan.

Peder upptäckte musiken som elvaåring.

– Plötsligt förstod jag vad spännande det var, och jag var aldrig rädd för instrument. Men egentligen var det konst jag var intresserad av.

Han började med gitarr, och har sedan lärt sig de flesta instrument.

– Jag spelar inte bleckblås, och inte saxofon. Och inte fiol. Men kontrabas. Och jag kan inte läsa noter . Jag gör musik och spelar in och sedan printar datorn ut. Jag har svårt för bokstäver också.

1997 spelade Peder munken Diedrik i Kersti Rumpas krog.
1997 spelade Peder munken Diedrik i Kersti Rumpas krog.

Efter gymnasiet utbildade Peder sig till inredningsarkitekt i Danmark. När han kom tillbaka till Kalmar 1973 blev han värvad till Ragnarök, och via Ragnarök kom han i kontakt med Byteatern.

– Man kan säga att tycke uppstod. De tyckte om vår poetiska musik.

Den första föreställningen har var med i var Irja kom tillbaka 1977.

Efter det tänkte Peder satsa på konsten och gick på Konstfack, men sen blev det ändå teater och musik.

– Då var alla på Byteatern konstnärer, som hade gått konstskolor och som såg teatern som ett sätt att visualisera texten.

Riktigt hur många uppsättningar han medverkat i vet han inte, men någonstans mellan 80 och 100.

När han ska välja favoritpjäser blir det många.

– Den flygande geparden, Kersti Rumpa, En stor liten man, När valarna försvann, Tillvaratagna effekter, Äventyret Peer Gynt. Och Hoho, min första egna föreställning, och dansföreställningen Cocktail på slottet som var en musikalisk höjdpunkt.

Den flygande geparden byggde på Siv Widerbergs böcker om Hasse, och belönades med flera prestigefyllda priser.

– Den var startskottet på Byteaterns nationella och internationella genombrott. När vi spelade den i München blev vi inapplåderade sju gånger, det var helt makalöst. Då anställdes också flera skådespelare, innan dess hade man först gjort dockor och scenografi och sedan gått upp på scenen.

Tillsammans med violinisten Geza Polonyi i Kristinas flykt, från 2010, där den blivande drottningen fick möta en flicka från 2000-talet.
Foto: Peder Nabo
Tillsammans med violinisten Geza Polonyi i Kristinas flykt, från 2010, där den blivande drottningen fick möta en flicka från 2000-talet.

den var så rolig att spela och jag tycker så mycket om Bodils (Göranson) galna estetik, hela processen var fantastiskt rolig, Rabaldret på Kersti Rumpas krog spelades på Kalmar slott under jubileumsåret 1997. Peder var munken Diedrik. Peer Gynt gjorde succé på ”hemmaplan” i Norge, på Nationalteatret i Oslo. Fyra skådespelare delade på rollerna tillsammans med ett hundratal dockor.

2001 gestaltade Peder Nabo Elvis. ”Det här är den dyraste scenkostym jag någonsin burit”.
2001 gestaltade Peder Nabo Elvis. ”Det här är den dyraste scenkostym jag någonsin burit”.

Åren när Byteatern fick extrapengar för att satsa på dans under Kajsa Giertz ledning minns han med glädje och stolthet. Han lät bränna cd-ar med sin musik.

– En rysk koreograf hade hittat skivan på en teaterfestival i Afrika, och använde den vid två dansföreställningar!

En musiker som betytt mycket för honom är Geza Polonyi, violinist i Camerata Nordica.

– Han kan allt det där jag inte kan. Vi har jobbat ihop ofta sedan Dödsdansen 1998.

D-moll är ljusgrönt har premiär på Kalmar konstmuseum 19 januari. Joakim Engstrand regisserar. Efter tre veckor där blir det turné, i och utanför länet.

– När jag har varit på scen innan har det varit med andra. Nu gör jag allting själv. Det är lite kaxigt. Premiär när man är 66 år.

Och sen går han i pension.

Ho:ho  var en ren musikföreställning. Längst fram Peder, bakom honom Olof Sundström, Kjell Karlgren, Christer Furberg, Stefan Karlsson och vid trummorna Thomas Wiegert.
Ho:ho var en ren musikföreställning. Längst fram Peder, bakom honom Olof Sundström, Kjell Karlgren, Christer Furberg, Stefan Karlsson och vid trummorna Thomas Wiegert.

–Då blir det fritt val. Jag har redan åtagande. Kanske måste jag ha tråkigt ett tag, men jag tror inte att det blir några problem att sluta jobba.

Byteatern har genom åren varit en teater där det egensinnigt visuella sammanflätat med musik, gjort gruppen känd både här och utomlands.

Om teaterns framtid säger han diplomatiskt att han tror att man måste bestämma sig för något som skiljer ut sig från alla andra teatrar.

– Nu sker ett generationsskifte.

Han hoppas att en egen och konsekvent konstnärlig profil ska utvecklas i det nyrenoverade huset i hamnen.