Spelade glastrumpet för drottningen

Timmernabben Artikeln publicerades
Sune Andersson, från Timmernabben, tillverkade glastrumpeter när han arbetade som glasmästare på Skrufs glasbruk. Glastrumpeterna är drygt 170 centimeter långa.
Foto: Lisa Dahlgren
Sune Andersson, från Timmernabben, tillverkade glastrumpeter när han arbetade som glasmästare på Skrufs glasbruk. Glastrumpeterna är drygt 170 centimeter långa.

Musiken har flödat som en röd tråd genom Sune Anderssons 85-åriga liv. Som femåring fick han sitt första instrument, ett munspel, och när han blev glasmästare integrerades musiken i yrket och han började tillverka trumpeter i glas.

Ängar breder ut sig bakom Sune Anderssons lilla hus. Vid första anblick framstår det som ett tyst bostadsområde. Det som hörs är ljudet av kvittrande fåglar och surrande getingar. Men när grannarna träffas ute på gatorna då plockas allt från dragspel till trumpeter fram.

Sunes musikaliska ådra härstammar från hans föräldrar och i hans barndom fanns munspel, trumpeter och dragspel. Som femåring började Sune gå i sin pappas fotspår när han lärde sig att spela munspel. Mammans dragspel hamnade i stället i händerna på sambon Solveig.
Foto: Lisa Dahlgren
Sunes musikaliska ådra härstammar från hans föräldrar och i hans barndom fanns munspel, trumpeter och dragspel. Som femåring började Sune gå i sin pappas fotspår när han lärde sig att spela munspel. Mammans dragspel hamnade i stället i händerna på sambon Solveig.

– Det är A och O att ha musik i mitt liv. Den har haft en stor betydelse och funnits som en röd tråd genom hela mitt liv.

Sedan Sune var fem år gammal har han spelat instrument. Det går inte att missta när man kliver in i hans hem, för det är ett hem med musik i varje vrå. Mot vardagsrumsväggen står ett piano inskjutet och i ett hörn hänger en ukulele och en gitarr sida vid sida. I hemmet som han delar med sambon Solveig finns också trumpeter, dragspel och munspel som var det första instrumentet som han lärde sig.

– När jag var fem år fick jag ett munspel av min pappa. På en vecka lärde jag mig att spela en sjöman älskar havets våg. Pappa kunde den biten på munspel, därför ville han att jag skulle lära mig den och det gjorde jag, säger Sune Andersson och brister ut i ett skratt. Vi brukade skoja om det, pappa och jag, att det finns ju många andra bitar som vi kunde ha lärt oss, men vi tyckte att den var trevlig och lätt att lära sig.

Tre år senare var det dags för Sune att lära sig instrument nummer två. Han hade då antagits till Katarina gossorkester i Stockholm där han fick i uppdrag att spela ventilbasun.

– Det var roligt, men jag längtade efter att få spela trumpet för i den orkestern fanns det tyvärr ingen, säger Sune fundersamt innan han skrattar lite. Jag minns än i dag när min pappa tog med mig till Katarina gossorkester och musikdirektör Bergqvist klämde på mina läppar. "Den här grabben ska börja spela ventilbasun. Det blir bra för honom". Det var skitroligt.

När han spelade för Katarina gossorkester fick han också sin första, efterlängtade trumpet av sin mamma. Ett instrument som han senare skulle komma att tillverka i glas när han som 39-åring blev glasmästare. Det var en lite krokig väg som startade 1952 när Sune var 17 år gammal.

– Jag bodde i Blekinge hos mormor på den tiden och då arbetade jag hos en bonde. Men jag blev arbetslös och åkte då upp till Emmaboda för att gå till Arbetsförmedlingen. Då hade de två jobb till mig. Ett som städare på hotell Savoy i Karlskrona och ett som inbärare på Johansfors glasbruk. Då tog jag det senare, men efteråt har jag tänkt att om jag började som städare då hade jag kanske varit hotelldirektör i dag, säger han med ett skratt.

– Jag var i Danmark, i Holmergaards glasbruk, för en herrans massa år sedan. Då fick jag syn på en glastrumpet. Jag blev så fascinerad och tänkte att det här ska jag lära mig att göra. Då frågade jag dem hur de gjorde trumpeterna. "Nej du, det talar vi inte om", svarade de eftersom det var hemligt. Jag frågade då min kollega i Kosta, som var en gammal glasmästare, men han ville inte tala om det heller. Men efter sex månader kunde jag göra trumpeterna.

Glastrumpeterna blev sedan en jättesuccé. Sune spelade då på invigningar överallt i vårt avlånga land och en dag överraskades han av en kunglig förfrågning.

– Kommunalrådet i Emmaboda ringde och frågade om jag ville åka upp till Stockholm och spela en fanfar för drottning Silvia. Jag åkte upp tidigt på morgonen, var framme elva och skulle spela klockan tolv. Sedan åkte jag hem klockan två med tåget och var hemma på kvällen igen. Det fick jag 2000 spänn för, säger han med ett bullrigt skratt.

– Det enda jag minns när jag skulle börja spela fanfaren är att hon satt ett par meter ifrån mig med en väldigt vacker hatt. Jag var skitnervös, men hon log så vackert och då rann allt av mig.

Sune försvinner sedan ut i garaget och återvänder med ett avlångt plaströr. I den ligger en drygt 170 centimeter lång glastrumpet inlindad i en Sverigeflagga.

– Jag har bara en glastrumpet kvar nu, men jag har gjort väldigt många och slagit sönder lika många också, säger han och spelar en fanfar som ekar i det tysta bostadsområdet.

Innan succén med glastrumpeterna var han också en flitig trumpetspelare och år 1953 bildades hans självutnämnda band, Sunes Trio. Med sina bandmedlemmar spelade han sin första konsert.

– Den första spelningen som vi fick var i Färjestaden och då blev jag väldigt glad. För den spelningen fick vi 60 kronor, 20 kronor per man. Jag fick fem kronor mer eftersom jag var kapellmästare och orkesterledare. Det skulle täcka frimärken och telefonsamtal stod det i kontraktet.

– Det var lite tråkigt där för det var en kille som kom upp på scenen i pausen. Han var full och ville bråka, så vi fick hämta ordningsvakterna. Han retade sig på att jag stod med ena handen i byxfickan när jag spelade trumpet. Det såg kanske lite nonchalant ut, men jag trivdes med det och folk tittade och tänkte kanske att "herregud vad duktig han är. Han står med ena näven i fickan", skrattar han. Vi var väldigt populära på den tiden och vi spelade två-tre kvällar i veckan när det var som mest.

Nu, över 50 år senare, är Sunes ansikte fortfarande välkänt i musikaliska kretsar. Efter spelningar med sitt tioåriga jazzband White Socks eller SOS, Sune och Solveig, kommer personer från publiken ibland fram för att berätta att de har sett honom på scen tidigare. Trots att Sune inte har samma glädje att stå på scen nu, flödar musiken fortfarande i hans liv. Med Solveig vid sin sida och med en trumpet i handen stänger han dörren till sitt musikaliska hem.

Fakta

Sune Andersson

Född: 8 december 1933 i Stockholm

Bor: Timmernabben med sambon Solveig

Lyssnar helst på: Det mesta. Mycket jazz och klassisk musik, men absolut ingen hårdrock.

Bästa sommarminnet: När han spelade på sin trumpet i glas för drottning Silvia under en invigning i Botaniska trädgården i Stockholm.

Visa mer...