Till den det berör

Kalmar ,

Jag har tänkt länge att jag skulle skriva till dig, men det har - som mycket annat - aldrig blivit av. Du vet hur det kan vara. Hur går det för dig? Tänker du på mig ibland; på oss? På allt som gjorde oss till det vi blev. Du kanske hörde att jag bytte liv ett tag och drog iväg? Jag är i alla fall hemma igen. I gamla hjulspår, men ändå nya.

På något sätt.

Jag borde hälsat på under de där åren, kanske borde ringt; men du vet hur det är: man har fullt upp med att bara hinna med sig själv, livet är som bekant en flod som tar sig fram där den kan ta sig fram. Men jag borde ringt, det borde jag ha gjort.

Sitter om nätterna och värker fram en bok om då, och hela jag fylls av allt från den tiden: dofter, bilder, ansikten. Jag blir lätt sentimental nu för tiden, har jag märkt, men det är väl åldern antar jag. Minns du mackorna i cafeterian, festerna i pappas lägenhet och bakfulla torsdagar. Galenskapen och foten i kläm.

Och Helen och Sara var bara sjutton år.

Den där lätt panikartade känslan av att sitta fast och att det skulle ta så länge innan man kunde slita sig loss från lärarna, skolan, föräldrarna, kraven. Allt! Och tiden som gick så långsamt. En mattelektion kunde vara i flera år samtidigt som ett lov gick på ett ögonblick.
 Och så vi mot världen. Its better to burn out than to fade away.

Minns du när vi sa att det enda som höll oss tillbaka var pengar; hade man bara cash kunde man hoppa på ett tåg nere på stationen och bara dra. En tandborste, två flaskor vin och ett pass. Nu har vi pengar, nog så det räcker för en biljett i alla fall, men vi står kvar på perrongen och ser tågen komma och gå.

Äldre blir vi också.

Hur många timmar har man egentligen väntat? Och på vem och vad? Allt det där känns som om det var igår. Eller om det var för hundra år sedan.
 Armarna om varandras axlar, skrålande nerför gatan. Så sorglösa vi var. Fria.

Nu är det måndag, sedan fredag och helgen rusar förbi som ett expresståg. Lämna på dagis, vin med grannarna, klippa gräs och jobba över. Hämta på dagis, fastna framför teven, hitta nya rynkor i ansiktet i spegeln och lägga om lånen.

Men samtidigt; höst nu och månen här är vackrare än någon annanstans och man kan betrakta allting i ett nytt ljus och leva ett helt liv här i hemlighet. Kanske är det just det vi gör - lever i hemlighet? Kanske är vi några andra. Spöken. De riktiga vi kanske sitter vid ett bord på en liten restaurang på boulevard Saint-Germain eller på en bänk på piazza navona och skrattar sig hesa i solen.

Om bara vintern ville bestämma sig. Om bara den här hösten någon gång ville ta slut. Ibland sätter jag mig i bilen och bara kör. Lyssnar på musiken vi lyssnade på då.

 

Mr Jones and me

Look into the future

Yeah, we stare at the beautiful women

She's looking at you

I don't think so

She's looking at me

Standing in the spotlight

I bought myself a gray guitar

When everybody loves me

I will never be lonely

 

Vi låg där i gräset och lyssnade på musiken, såg molnen forma figurer. Lät livet forma oss och foga samman bit för bit till den vi är idag. Det tar tydligen sju år, sedan är alla celler i kroppen nya. Är vi i så fall verkligen samma nu som vi var då? Är någon? Nu har bussarna slutat gå, klottret i tunneln är borta och fotbollsplanen har växt igen, inte ens målen syns längre. Men det är som det ska, antar jag. Tidens tand och allt det där.

Kanske ses vi där på gräset mellan husen eller vid bäcken bakom kyrkan? Det är klart vi gör. Tills dess: ta det lugnt och sköt om dig.

Hälsningar från mig.