Tommy borde fått veta att jag mindes honom

Krönika ,

För många, många år sedan – det kan ha varit 1986 och jag var förmodligen 19 år – arbetade jag en termin som ungdomsassistent i en tredjeklass i Lindsdal.

Gymnasiet var över och minns jag rätt var det arbetsförmedlingen som satte mig på något som liknade en praktikplats. Jag var alltså en extraresurs i en klass med nio- tioåringar och jag, som då hade funderingar på att bli lärare, stormtrivdes från första dagen. Mycket tack vare den underbara läraren, vars namn jag tyvärr inte minns längre.

Hon såg tydligen någon slags potential och gav mig så mycket ansvar att jag efter en tid till och med fick vikariera för henne när hon var borta. Det var en jättehärlig tid och det var nog där och då unga fröken Erndin på allvar blev vuxen. Fick sitta med de andra lärarna i lärarrummet, skaffa mig ett kaffeberoende och bli – vuxen.

”Jag vet inte riktigt vad det var med den där lille killen, men han fick snabbt en mycket speciell plats i mitt 19-åriga hjärta.”

Jag tror att jag kom överens med alla barnen också men det är faktiskt bara ett av dem som jag fortfarande i dag minns namnet på. Tommy.

Jag vet inte riktigt vad det var med den där lille killen, men han fick snabbt en mycket speciell plats i mitt 19-åriga hjärta. Mörka ögon, tjockt vackert brunt hår, ett par runda kinder och så var han så – snäll.

När de andra skrek och stojade som barn ofta gör var han lugn och leende. Inte så att han var hämmad och inte vågade säga ifrån utan han var bara harmonisk och – ja, snäll. Det är ju ofta svårt att beskriva vad det är som gör att man dras speciellt mycket till en annan människa men den där killen tyckte jag så himla mycket om .

Han var också svårast att säga hej då den dag jag slutade och jag minns att han var så ledsen. Tommy. Tommy Pawlicki hette han. Jag visste så väl vem hans storebror var eftersom vi gått på samma skola och han var ett par år äldre än jag. Men Tommy var, som sagt, bara ett barn och under alla år som gått har jag i bland tänkt på den där tioåringen. Undrat vad det blev av honom, om den där fina killen behöll sina vackra sidor. Tror att jag till och med kollade efter honom på facebook någon gång men utan napp.

Själv lämnade jag stan och det kanske är därför jag aldrig uppfattade att han bytte efternamn. Jag visste inte att det hade gått riktigt bra för honom, att han fått jobba med några av de stora inom musikbranschen och sedan lämnat Sverige. Jag visste inte att han själv gjort sig ett namn eftersom efternamnet Tysper inte sa mig någonting. Inte förrän i onsdags, när jag läser att en Tommy Tysper gått bort. Och att det börjar hända saker på facebook. Gemensamma vänner och bekanta är bestörta.

Jag går tillbaka till artikeln, stirrar på fotot och visst är det han. Många, många år har lagts till men visst är det samma ögon, samma lite runda kinder. Visst är det den där goa lilla killen jag ömmade så för, då på 80-talet. Och jag ser att han bara blev 44 år. Och trots att jag inte kände honom mer än en kort stund då på 80-talet blir jag otroligt berörd av hans bortgång. Och jag önskar så att jag hade hittat honom av en annan anledning än denna. För jag hade velat berätta för Tommy vilket starkt intryck han gjort. Det hade varit fint om han fått veta.