”Lisa” slår larm om sextrakasserierna i omsorgen: ”Det får vara nog nu”

Kalmar Artikeln publicerades
Hur mycket ska en undersköterska behöva stå ut med, undrar en anställd i omsorgen i Kalmar kommun som slår larm om sexuella trakasserier. Bilden är arrangerad.
Foto: Eric Arenius
Hur mycket ska en undersköterska behöva stå ut med, undrar en anställd i omsorgen i Kalmar kommun som slår larm om sexuella trakasserier. Bilden är arrangerad.

En hand som letar sig uppför låret och fingrar som försöker ta sig innanför tröjan. Sexanspelningar och kränkningar. På de flesta arbetsplatser skulle sådant leda till larmrapporter och utredningar. Men för undersköterskorna i Kalmar kommun är det vardagsmat.

– Det får vara nog nu, säger Lisa, undersköterska på ett boende i Kalmar. Vi kräver att arbetsgivaren tar de sexuella trakasserierna mot oss på allvar.

– När vi berättar för våra närmaste chefer om vad som händer får vi bara beskedet att det är nåt man får räkna med. Man rycker på axlarna och menar att det inte är så farligt och att vi måste ha förståelse för att våra boende och brukare inte riktigt vet vad de gör.

Enligt en Arbetsmiljörapport från 2016 uppger var fjärde undersköterska att de utsatts för sexuella trakasserier på jobbet under det senaste året.

Och det handlar inte om arbetskamrater eller chefer som står för kladdandet, utan de personer som personalen är satt att ta hand om. Det handlar både om dem som arbetar inom hemtjänst och på boenden och som personliga assistenter. Ofta arbetar man ensam, inte sällan under kvällstid, med män som tycker sig ha rätt att lägga sina händer på oönskade ställen.

– Vi arbetar fysiskt nära våra vårdtagare, det är lätt att lägga sin hand lite varstans på våra kroppar. Man kan förstås skoja bort det. Men någonstans går en gräns. VI ska inte behöva tåla vad som helst och hur länge som helst, säger Lisa.

– Inte gör det min kränkning mindre för att det är en gammal dement man som försöker kladda på mina bröst. De är sjuka, men jag är inte sjuk och mina kollegor är inte sjuka. Vår upplevelse av den oönskade handen är densamma som hos andra.

Lisa har arbetat i vården i 18 år. Hon menar att utökat ensamarbete gör problemen ännu större. Det är skillnad om man är två som går in till en man som tycker sig ha rätt att placera sin hand där han önskar.

– Jag arbetar mycket natt. Det är sällan som det är möjligt att gå in två personal till en man, även om vi vet att besöket kan vara en risk. Personalbemanningen är helt enkelt så slimmad. Min kollega är oftast upptagen på annat håll.

Även rent fysiskt våld förekommer, berättar Lisa. Även gamla och dementa kan bli ordentligt arga. Det händer inte så sällan att jag kommer hem med blåmärken.

– I vården lyser #meetoo med sin frånvaro. Det kan väl inte vara så att man tycker att vi undersköterskor får tåla att man tafsar på oss.

Lisa heter egentligen något annat.