Vad får min cancer kosta?

Kalmar Artikeln publicerades
Foto:Ulrika Bergström

Jag är cancerpatient. Och jag kan tala om att det suger. Självklart på grund av sjukdomen i sig men det suger faktiskt lika mycket att vara patient inom cancervården i Kalmar.

Under ett halvår kommer jag att få cellgifter två gånger per månad och jag hade fått höra att det var såååå smidigt eftersom jag kunde få min behandling på dagvården på avdelning 17. Under en knapp timme får jag gifterna och sedan kan jag gå hem igen. Jag slipper sjukhus mer än nödvändigt och detta skulle vara sååå bra. Och jag trodde i min enfald på det. Jag trodde att jag under detta halvår skulle tas om hand i min kamp mot cancern.

Men jag ska berätta en sak om detta ”smidiga” behandlingssätt – det suger.

För det visade sig innebära att jag lämnas helt åt mig själv de övriga 28 av månadens dagar efter behandlingen. Ingen som helst uppföljning. Ingen som hör av sig och fråga hur jag mår efter behandlingen, hur cellgifterna påverkat mig eller om det är något jag behöver. Ingen har återkommit med svar på röntgen som gjorts, eller följt upp besvär jag haft som vätska i kroppen, andfåddhet, svullnad och värk. Jag har inte fått veta vart jag ska ringa om jag behöver hjälp, råd eller stöd. Inget telefonnummer, ingen kontaktperson. Nada.

När jag själv efter en del möda lyckats hitta ett telefonnummer till avdelningen visar det sig att de har telefontid, som längst till 14.00. Vad jag ska göra om jag behöver hjälp övrig tid vet jag inte. För ingen har brytt sig om att informera.

Vad jag fått är en lapp där det står att jag ska träffa en läkare innan nästa behandling. Inte MIN läkare. Inte den person som jag haft kontakt med i sex år, som känner mig, vet min historia och alla turer runt min sjukdom. Utan en någon som inte vet ett dyft om mig. Jag HAR en läkare. Men nej, nu ska jag ha en ny.

I ett skede där jag är som mest sårbar, rädd och orolig lämnas jag alltså helt övergiven från den vård som finns till för att stötta mig. Två timmar per månad – det är tiden jag kostas på.

Och jag måste säga att det här är helt käpprätt åt helvete.

Jag orkar skrika. Jag kan skriva och jag har talets gåva. Men alla människor har ju inte de förutsättningarna.

Jag tror att merparten av de som drabbas av cancer upplever någon grad av ångest, för vissa handlar den här sjukdomen om ren dödsskräck. Och de som inte har turen att ha mitt stöd i form av familj och vänner? För dem måste denna övergivenhet vara fruktansvärd. Och jag är övertygad om att deras tillfrisknande INTE främjas av denna behandling från vården.

Det har gjorts så kallade omorganiseringar (läs neddragningar) på den aktuella avdelningen där TRE avdelningar har blivit EN. Självklart med följden att en stor mängd vårdplatser och sköterskor försvunnit. Och jag vill verkligen understryka att INGEN skugga ska falla på personalen. De gör förmodligen sitt yttersta men inte ens dom kan trolla med knäna.

En av tre drabbas av cancer. Och det är så här länssjukhuset i Kalmar valt att möta det. Genom att ge oss minsta möjliga tid till lägsta möjliga kostnad.

Och den enda det är smidigt för är landstingets plånbok. Själv känner jag mig bara bortglömd.


Läs även Liselottes förra krönika: Jag är förbannad på cancern