Vem f*n plockar upp en snutte?

Krönika Artikeln publicerades

En snuttefilt är ett äckligt elände. Den är fylld av saliv, snor och slajm och den luktar bebiskräks och hamsterbur.

Vår 2,5-åriga son hade en gång i tiden en snutte i formen av en gullig turkos kanin. I dag kan vidrigheten han springer runt med bäst liknas vid ett sådant där lurvigt kadaver med utmosade inälvor som hittas intill E22:an. Den är äcklig. Och samtidigt vår familjs enskilt viktigaste ägodel.

Att snutten är viktigast av allt för sonen behöver inte sägas. Men för oss föräldrar är den ännu viktigare och jag slarvar hellre bort ett barn än en snutte. Wow!, tänkte ni nu, men betänk att borttappade barn i alla fall gör väsen av sig och att det dessutom inte är svårt att engagera omgivningen till skallgångskedjor efter försvunna barn. För borttappade snuttar är engagemanget svalare.

Allt faller. Utan snutte ingen nattning, utan nattning ingen sömn, utan sömn ingen vakenhet, utan vakenhet, ingenting. Allt rämnar.

Med detta i åtanke kan ni föreställa er den isrysning som högg sig ner längs min rygg när sonen plötsligt, vid storköpets smörhylla, frågade ”Ninni?” Ninni är sonens namn på sin snutte och vant letade jag genom honom, mig själv, matkassen och golvet i vår direkta närhet. Men snutten fanns ingenstans. Lugn, inget skäl till panik. Vi föräldrar tränas inför sådana här situationer från förlossningen och direkt började hela storköpet sakta in och rörelserna segnade till för att till slut stanna helt.

Djupt inne i föräldrazonen såg jag hela vår storköpstur i slow motion, varje snubblande steg sonen tagit, varje gång han pekat, klirret från flaskorna han vidrörde och tjatet om en bjudbanan. Genast vet jag var snutten senast sågs och vandrar med snabba steg bort mot läskavdelningn. Men vid de klirrande flaskor finns ingenting. Märkligt. Jag följer vår köprunda åt motsatt håll och i kaffegången inget, inte heller vid frukten, vid kryddorna eller vid korgen med våtservetter.

Tillbaka vid självscanningsdosorna börjar paniken bita sig in i periferin. En runda till, samma håll som vi gick första gången. Han petade ju en del på köttbullarna, där kan den lätt har blivit bortsparkad i rusningen.

Där fanns den inte, men vid charkerierna görs en makaber upptäckt. Uppe på en av charkkylarna ligger en annan snutte, en vit kanin. ”Vem är så dum i huvudet att man lägger upp en snutte där?”, tänker jag förbluffat. Och det är verkligen en svåröverträffad idioti, för vem letar där uppe när ungen är sju äpplen hög!?

Åter vid smörhyllan. Ännu ingen snutte. Och nu börjar situationen urarta. Sonen har märkt att något inte är som det ska och frågar envetet: ”Ninni?” Pappa, var Ninni?” ”Ninni!?”

”Satan”, tänker jag bittert, ”det är säkert någon annans unge som tagit den och vars föräldrar är så enfaldiga att de låter ungen behålla den”. Eller vänta! Sonen plockade ju ner en massa kaffepaket innan, den måste ligga där bakom. Snabbt är jag vid kaffet igen och efter att ha scannat av hyllan igen lägger jag mig raklång i gången och kollar under hyllorna. Bara för att få se en strumpklädd sandalfot från granngången.

Allt faller. Utan snutte ingen nattning, utan nattning ingen sömn, utan sömn ingen vakenhet, utan vakenhet, ingenting. Allt rämnar.

PLINGELI-PLONG!

”Ja, det här var ett kundmeddelande. En snutte har upphittats och finns att hämta i informationen. Tack.”

Lättnad. Ilska. Lättnad. Och Ilska.

157 snabba steg senare ser sonen Ninni som sitter och sprider dålig lukt vid avstämningskassan. Han tjuter av glädje, kassören säger ”aww vad sött” och jag ler artigt men kokar inombords.

För vem gör så mot en annan människa? Mot en annan förälder? Som om inte livet är tillräckligt fyllt av utmaningar, hinder och små katastrofer redan? Här vandrade jag runt som en dåre, låg på mage i kaffegången och led alla helvetets kval medan någon självgod typ lugnt lufsade till kassan.

Men. Ninni kom trots allt tillrätta och därefter kunde vi avsluta handeln och ta oss hem utan vidare olyckor. Alla andra var inte lika tursamma. Mina tankar går till föräldrarna till den vita snutten på charkkylen som också måste ha hört kundmeddelandet, bara för att mötas av en leendes kassör som förklarar att en annan förälder redan hämtat kaninsnutten.

Mardrömmen. Hopplösheten. Döden. Allt faller.