Vikten av en vuxen röst som peppar, tror och står upp för en

Kalmar Artikeln publicerades

Att jag började plugga till journalist var ingen självklarhet för mig. Långt ifrån. Det hade kunnat gå helt åt pipsvängen.

Jag hade kunnat sitta på ett jobb som skavde och inte kändes rätt, men tack och lov blev det inte så.

Min dröm om att få skriva började redan på mellanstadiet, men tog kanske inte ordentlig fart förrän på högstadiet. När jag kände att jag visste vad det var jag ville i livet, var det också dags att söka till gymnasiet.

I min värld var dessutom gymnasiet helt avgörande för min framtid. Jag förstod inte då att det faktiskt inte spelade någon sådär jättestor roll om jag valde samhällsprogrammet eller natur. Jag trodde min framtid var förlorad om jag inte valde rätt. Ingen förklarade för mig hur systemet såg ut. Så gick jag till en syo och pratade. Berättade att jag allra helst av allt i livet skulle vilja bli journalist. Jag ville skriva, jobba på tidning, skriva krönikor och kanske ha en egen spalt eller så. Jag var uppeldad och så glad att jag äntligen kommit på vad jag ville med livet.

Sedan blev det tyst. Syon kollade på mig och sa sedan att jag nog borde tänka om, för branschen är alldeles för tuff att slå sig in i. Finns inga jobb. Ingen framtid och inga pengar att tjäna. Han föreslog istället att jag skulle stryka min översta ansökan och dröm och istället kanske gå på mina andrahandsval och köra på samhälle/samhälle eller idrottsprogrammet. Vilken sorg, men om syo-nissen som faktiskt har koll säger så, kanske jag måste tänka om. Så jag strök min dröm och sökte in till samhällsprogrammet med inriktning på idrott. Hela tiden kändes det fel. Som om jag ständigt hade på mig ett par skavande byxor. Jag var orolig och kände mest att gymnasiet skulle bli en utdragen pärs.

Sedan kom vändningen. Jag satt i klassrummet när min lärare i svenska och historia plötsligt kom in och barskt sa “Linn kan du följa med ut ett tag”. Jag blev såklart livrädd och trodde jag hade gjort något fel.

Istället sa han att han hört om att syon avrådde mig från att välja ett program som var till fördel för min dröm att bli journalist. Han sa att det var det dummaste han hade hört och att jag bums skulle tänka om och göra det jag ville och var bra på. Efter det gick jag hem och ändrade min ansökan. Det var som om jag fick kraft av den där uppmaningen. Någon brydde sig och såg mig. Och efter den dagen har det inte varit några konstigheter kring vad jag kan eller vad jag vill.

Jag har nu förstått vikten av en vuxen röst som peppar, tror och står upp för en. Oavsett om det handlar om att stå upp för en vilsen tonåring eller stå upp för en tuff mediebransch.

Och det kommer jag alltid vara tacksam min gamla lärare Rolf för.