Kultur & Nöje

Den svenska rollspelshistorien i snygga förpackningar

Kultur & Nöje Artikeln publicerades

Det finns ämnen och ­företeelser som behöver, nej, kräver att få sin ­historia skriven. Den svenska rollspelsrörelsen är en sådan, och dess ­historia har precis börjat skrivas.

1. Finna dolda ting 2. Bland mutanter, drakar och demoner

1. Författare: Anna-Karin Linder Kraukalis, Daniel Linder Kraukalis

2. Författare: Orvar Säfström, Jimmy Wilhelmsson

1. Förlag: Galago

2. Förlag: Bokfabriken

Två böcker inom bara ­några månader. Knappast en flod, men början till en liten bäck. För även om den ena boken tar ett brett grepp om rollspelshistorien och den andra djupdyker i det största förlaget så finns det mer att berätta.

För mig som var med när det begav sig är det svårt att läsa ”Finna dolda ting” utan att bli toknostalgisk. Jag avbröt läsandet flera gånger för att gå bort till bokhyllan, plocka ner Drakar och demoner-boxen, bläddra i Eon eller ta fram pärmen med gamla rollfigurer, kartor och egenskrivna äventyr.

Redan omslaget slår an tonen. En anka. Klassiskt Drakar och demoner, även om jag inte minns att ­någon i de rollspelsgrupper som jag har varit med i spelade en anka i ett ­seriöst scenario.

Författarna, Anna-Karin Linder Krauklis och Daniel Linder Krauklis, går grundligt tillväga och beskriver rollspelens framväxt i USA på slutet av 1970-talet, hur de kommer till Sverige några år senare och hur svenska spelföretag skapar sina egna versioner.

När unga människor gör något som “vuxenvärlden” inte förstår då uppstår moralpanik. Videovåld debatterades på 80- och 90-talet, och även rollspelandet fick sin släng av sleven. Finna dolda ting ägnar 50 av bokens totalt 250 sidor till att beskriva hur delar av samhället reagerade på en hobby som de inte förstod. Lite väl mycket utrymme kan jag tycka, men intressant då det går att sätta i relation till den moralpanik som fortfarande dyker upp.

Intervjuerna är många och tillhör både bokens styrka och svaghet. För samtidigt som de som verkligen var med får komma till tals så saknar jag uppföljande frågor. Jag får känslan av att varje person har intervjuats en gång, fått frågor om olika delar av historien och ­sedan har de olika personernas berättelser varvats utan att några uppföljande intervjuer som skulle ha förtydligats

Ibland låter författarna de intervjuades citat återges precis som de sagts, och har en någonsin försökt skriva ner ett samtal ordagrant vet en att det kan bli snudd på obegripligt. Lite mer redaktörskap hade inte skadat. Men kritiken till trots är det en mycket läsvärd bok som aldrig blir för tung.

För den som vill nörda ner sig ännu mer har Orvar Säfström, som har intervjuats i ”Finna dolda ting”, tillsammans med Jimmy Wilhelmsson dykt ännu djupare i svensk rollspelshistoria och koncentrerat sig på utgivaren Äventyrsspel i en helt färsk bok med samma namn.

Det är en tung bok, ­fysiskt och innehålls­mässigt. Snyggt formgiven och sprängfylld med information. Upplägget består av kommentarer från de som var med, spelutvecklare, formgivare och illustratörer.

Varje box och häfte som Äventyrsspel gett ut gås igenom. De tidiga produkterna inom varje varu­märke får mest utrymme, senare snålas det med kommentarer. Kanske för att det mesta är sagt, men jag tycker att det är synd att till exempel Drakar och demoner Chronopias alla kampanjhäften klumpas ihop på ett uppslag utan kommentarer.

Kanske beror det på att ingen egentligen gillade Chronopia, eller för att ­citera Fredrik Malmberg: ”Jag kan inte tänka mig att någon är stolt över det i dag. Ingen kommer ­någonsin att bli nostalgisk över de här produkterna”.

Hårda ord, speciellt som jag själv blir rejält nostalgisk och rotar fram den av hunden söndertuggade regel­boken. Kanske läge att leta efter ett ”nytt” ­exemplar på någon köp- och säljsajt.

Förutom Drakar och ­demoner ägnas största delen av boken åt Mutant och dess olika skepnader. Läsvärt även för den som inte spelat dem.

Chock, Sagan om ringen och Stjärnornas krig får sina delar. Liksom det omtalade Kult, som hällde ­rejält med bränsle på moral­paniksbrasan.

Kortspelen och bräd­spelen gås lite pliktskyldigt igenom. Bokutgivningen ägnas några sidor, och det konstateras att företaget kunde ha hittat Harry Potter. Något tillspetsat, men de gav faktiskt ut flera böcker av då, i Sverige, nästan okända Terry Pratchett.

Även de populära spelböckerna i ”Ensamma vargen”-serien får sitt utrymme, och kommer nog att väcka nostalgiska ­tankar hos många 30-plussare.

Ett praktverk att äga och ta fram och titta i. Vackert och en välgärning.