Kultur & Nöje

Förbisedd grupp tar plats på konstmuseet

Kalmar Artikeln publicerades
Konstnären och dansaren Sindri Runudde har skapat Blå kongo. Verket består av ett golv som skapar ljud vid minsta beröring.
Foto:Tomas Löwemo
Konstnären och dansaren Sindri Runudde har skapat Blå kongo. Verket består av ett golv som skapar ljud vid minsta beröring.

Under onsdagen var det premiär för utställningen Kännbart på Kalmar konstmuseum. Utställningen är unik då den är framtagen för att personer med dövblindhet ska kunna ta del av den.

Utställningen Kännbart är tvådelad och genomförs parallellt i sommar på Kalmar konstmuseum samt Virserums konsthall som visar vardera tre verk. I Kalmar visas verk av konstnärerna Sindri Runudde, Matti Kallioinen och Nadja Ekman.

Under onsdagen var det pressvisning och som specialbjuden gäst fanns Christina Grönborg, distriktsordförande i Föreningen Sveriges dövblinda Öst.

– Vi dövblinda glöms ofta bort och det är jätteroligt att det nu skapats en konstutställning som är anpassad för oss. Men man kan undra varför inte även vanliga affärer är anpassade, säger Christina Grönborg

– Rullstolsramper är i dag en självklarhet men det ses fortfarande som en jättesensation om det finns hörslingor.

Kalmar konstmuseum är utrustat med hörslingor och lagom till Kännbart så har även taktila markeringar placerats på konstmuseets golv för att personer med en synnedsättning ska kunna hitta rätt.

Kännbart visas på tre olika våningsplan på konstmuseet. Längst ner finns verket Blå Kongo som skapats av Sindri Runudde. Förutom konstnär är Runudde dansare och cirkusartist och Blå Kongo består av ett lysande golv. I golvet har han byggt in sensorer, när något vidrör golvet så skickas signaler till fyra högtalare som förstärker och sprider minsta lilla ljud i rummet.

– Jag kom på idén när jag låg i en hög med kapla (trästavar). Jag kände mig plötsligt uppfylld och påverkad av att känna så många objekt mot min kropp, säger Sindri Runudde.

Sindri Runudde har en mycket god insikt i de dövblindas förutsättningar, han har Lebers sjukdom som gör att han enbart kan se med det perifera seendet.

– Jag har haft det sedan jag var 6 år gammal, det är ungefär som att stirra in i ett moln, eller stå i en ångbastu, säger Sindri Runudde.

Varför väljer man att bli dansare när man har en sådan sjukdom?

– Den frågan får jag nästan varje gång jag gör en föreställning, och jag hoppas att jag en dag ska slippa få den. Jag har flera gånger ställt den till mig själv och undrat om det jag vill göra verkligen är möjligt. Men jag kan göra samma sak som alla andra på scen.

– Det innebär en begränsning att inte kunna se. Helst skulle jag vilja springa fritt, upptäcka nya platser och nya städer. Men synen utgör alltid ett slags hinder.

– Fast i det taktila finns det en annan dimension som är större, och där finns inte några hinder. Jag hoppas att publiken som kommer hit lyssnar och tar på sin omgivning mer aktivt efteråt. Det finns ett stort universum i det taktila.