Kultur o Nöje

En gripande film med lysande skådespelare

Filmrecension Artikeln publicerades
Nisha (Maria Mozhdah) bor i Oslo och lever ett på ytan vanligt tonårsliv. Men allt förändras när hon blir påkommen med en kille. Pressbild,
Foto:Folkets bio
Nisha (Maria Mozhdah) bor i Oslo och lever ett på ytan vanligt tonårsliv. Men allt förändras när hon blir påkommen med en kille. Pressbild,

I en gripande och skickligt nyanserad uppväxtfilm skildras hur en norsk-pakistansk tjej slits mellan sin vilja att få vara sig själv och att få känna tillhörighet till sin familj.

Vad ska folk säga

I rollerna: Maria Mozhdah, Adil Hussain, Ekavali Khanna med flera

Regi: Iram Haq

Speltid: 1 timme 46 minuter

Censur: 15 år

16-åriga Nisha lever ett ganska vanligt tonårsliv i Oslo där hon festar med kompisar och flörtar med en kille. Men hela tiden har hon ett slags inre kompass som håller riktningen så att hon inte ska göra sina pakistanska föräldrar upprörda. Hon kan skämta om det, till killen hon är förtjust i säger hon: "Har du bett mina föräldrar om min hand nu?", när hon har smugit in honom på sitt rum en kväll.

Men det finns inget skämtsamt i hur hennes pappa reagerar när han upptäcker det hela. På ett obehagligt vis dras snaran åt kring Nisha. Även hennes bror och mamma vänder sig emot henne och till slut kidnappar pappan och brorsan henne på ett aggressivt vis till Pakistan och släktingar där. Allt för att rädda hedern. Det är oklart om Nisha ens kommer att överleva.

Regissören Iram Haq har gjort en snygg, gripande och unik uppväxtfilm av Nishas öde. Berättelsen baseras på regissörens egna upplevelser och den riktiga storheten ligger i hur den förmår att vara nyanserad utan att för den sakens skull förlora sitt helhjärtade stöd för Nisha.

I en lite sämre film hade relationerna mellan Nisha och hennes familj kanske skildrats mer svartvitt, här förstår man vilka krafter som är i spel och hur plågsamt det är för den så unga och ensamma Nisha att försöka bryta sig loss från sitt förtryckande, men ändå, ursprung.

När de norska socialarbetare som blir inkopplade på hennes fall ber henne att berätta fritt om vad som hänt framstår deras arbete som så enormt svårt, naivt och ganska hopplöst.

I Maria Mozhdahs ansikte pågår hela tiden en stor konflikt, den unga debuterande skådespelaren fångar så fint Nishas upproriska sidor men också hennes mänskliga vilja att höra till och faktiskt också kärleken till, framförallt, pappan.

Han skildras också mycket bra av Adil Hussain, som inte blir en gåtfull despot som handlar genom ondska, utan på grund av en stor press. Strukturerna som föder hedersvåld är däremot vedervärdiga och Iram Haq slår ett konstnärligt välriktat slag för att bryta dem.