Kultur o Nöje

Förr i tiden var revolterna analoga

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Klas Gustafson: Schlagerkungens krig (Alfabeta)
Klas Gustafson: Schlagerkungens krig (Alfabeta)

Någon Abbaplatta har jag aldrig ägt, mina båda Hoola Bandoolaskivor gjorde jag mig av med för 35 år sedan. Men det retar mig att jag inte kan hitta mina gamla punkfanzines.

Klas Gustafsons böcker har hyllats tidigare har i spalten. Senast för ungefär ett år sedan när jag konstaterade att hans bok Marie-Louise Ekmans två liv förmodligen var det bästa han skrivit dittills.

Men den nya boken, Schlagerkungens krig, med den långa undertiteln Abba och Hoola Bandoola på Stikkan Andersons slagfält – En musikhistoria, är banne mig minst lika bra. Till skillnad från de tidigare böckerna – förutom om Marie-Louise Ekman har Gustafson skrivit om bland andra Tage Danielsson, Beppe Wolgers, Monica Zetterlund och Per Oscarsson – synliggör han denna gång sig själv, när han berättar om ett 70-tal som jag för en gångs skull kan känna igen mig i. Schablonbilden att Abba hatades i svenska media, där vänstern och proggpacket påstås ha bestämt allt, och älskades i resten av världen, stämmer ju inte alls.

Gustafson har läst gamla tidningar och sett gamla TV-program och beläggen är otvetydiga; den av Stikkan Anderson och hans gelikar odlade myten om hur Abba närmast förföljdes i media, är just en myt. Inom proggen var intresset för Abba inte särskilt stort. Däremot ansågs Stikkan Anderson, som ju hävdat att ”folk är inte så dumma som man tror, de är dummare”, vara ”ett cyniskt svin”, som Ulf Dageby sjöng i Nationalteaterns dödskallemärkta Doin’ the omoralisk schlagerfestival.

Själv brydde jag mig inte ett dyft om Abba, deras stora fans på 70-talet var tjejer på låg- och mellanstadiet. Genombrottet internationellt – med undantag för det perifera Australien – kom egentligen först på 90-talet, när bandet sedan länge upphört existera. Musiken fick beröm, men de torftiga texterna har aldrig rönt beundran någonstans.

Gustafson återställer alla proportioner och missar ingenting. Inte heller att Mikael Wiehe var på gång till Stikkans stall, även om Hoola Bandoola till slut hamnade på alternativbolaget MNW. Men Gustafson är som vanligt omutligt hederlig mot sin huvudperson – hans bok är en fin och komplex Stikkanbiografi. Men framför allt är den – tillsammans med Gunnar Hardings memoarer Mitt poetiska liv från 2013 – den mest igenkännliga bild av 70-talets sammansatta kulturklimat jag hittills tagit del av.

När 70-talet började bli 80-tal hade punken tagit över efter proggen. Längst upp på den brandfarliga vinden i det gamla proggnästet Sprängkullen i Göteborg ordnade punkbanden i Garageligan spelningar. Där brukade jag köpa Sveriges bästa fanzine, Lars Sundestrands Funtime. Jag vet inte var jag gjort av dem, men det gör ingenting, för nu har Sundestrand gjort en bok om epoken, med Ebba Grön i centrum. Station Rågsved är en underbar bild- och dokumentsamling från en tid innan sociala medier och mobiler fanns, när revolterandet var analogt och banden gav ut sina skivor själva. Det fanns fortfarande alternativ till Stikkans värld – vilket inte uteslöt att Ebba Grön, som de flesta andra, såg på Dallas på TV före spelningarna...