Kultur o Nöje

Fotbollsböcker blir bättre utan Zlatan

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Ekim Caglar: Propagandafotboll (Leopard Förlag)
Ekim Caglar: Propagandafotboll (Leopard Förlag)

Det är roligt att det numera faktiskt ges ut svenska fotbollsböcker som inte handlar om Zlatan.

Aldrig tidigare har utgivningen varit så bred, varierad och intressant som de senaste månaderna. Det är förstås de mindre förlagens förtjänst, inte de stora bjässarnas.

Till exempel har Symposion gett ut andra delen av fotbollsforskaren Torbjörn Anderssons Spela fotboll, bondjävlar, hans bästa bok hittills. I centrum står de skiftande fotbollskulturerna i Degerfors, Åtvidaberg, Stockholm, Södertälje och Umeå. Och Pintxo förlag har levererat Fotbollens heraldik av Leonard Jägerskiöld Nilsson om klubbmärkenas historia. Fast ibland blir förpackningen i snyggaste laget: vit text på ljusgrå eller beige botten är aldrig att rekommendera.

Allra roligaste överraskningen är Propagandafotboll (Leopard förlag) av statsvetaren Ekim Caglar. Ett 50-tal fotbollsprofiler av olika politiska schatteringar porträtteras. Till exempel chilenaren Carlos Caszely, som blev ett rött skynke för diktatorn Pinochet, högerextremisten Paolo di Canio, den rebelliske brasilianske demokratiförkämpen Sócrates och George Weah, som försökte bli president i det krigsplågade Liberia. Ja, även Kalmar FF:s på alla sätt rödfärgade Henrik Rydström finns med.

    Caglar är expert på turkisk politik och fotboll och allra bäst blir hans bok när han kombinerar sina djupa insikter i dessa båda företeelser, som ofta är intimt förknippade med varandra. Den homosexuelle fotbollsdomaren Halil Ibrahim Dinçdags öde hade jag till exempel aldrig hört talas om tidigare.

    Propagandafotboll är lärorik, lättillgänglig och till på köpet underhållande, samtidigt som den gör både fotbollen och politiken intressantare.

    Om politik och fotboll handlar också Ingen jävla hjälte (Kira Förlag) av Andreas Rasmussen, men ännu mer om våld och om – kärlek. Kärlek till livet, till människorna och till fotbollen, förstås.

    Showan Shattak, ung svenskiranier och välkänd i Malmö FF:s supporterkretsar, blev på natten efter kvinnodagen 2014 närapå ihjälslagen av nazister. Upprördheten över dådet spred sig snabbt. 10 000 Malmöbor gick ut i demonstration mot nazidräggen och uppmaningen ”Kämpa Showan” syntes över hela stan.

    Showan överlevde otroligt nog knivhuggen och att ha fått skallbenet söndersparkat. Boken är stundtals plågsam läsning, både när det gäller misshandeln och efterspelet i rätten. Där är detaljerna nödvändiga, men kanske inte när det gäller föräldrarnas skilsmässa och en del annat. Men det handlar ju om att Showan inte vill vara någon ”jävla hjälte” utan visa att han är en – tack och lov – levande människa.

    Barbro Lundins bok Vilken match! Vilket tempo! (Carlssons) om hur fotbollsspråket i media förändrats under de senaste dryga 100 åren hade jag höga förväntningar på, särskilt som jag själv läst mer än vad som nog är nyttigt av gamla fotbollstexter. Men det går snett redan på sidan 14, där påstås att ”det första VM:et i fotboll 1930 ägde rum i Mussolinis Italien”. Turneringen arrangerades i själva verket i Uruguay.

    Resten av boken drar vi en barmhärtighetens slöja över.