Kultur o Nöje

Kungen som räddade den svenska monarkin

Kultur o Nöje Artikeln publicerades

Min gamle kvällstidningskollega, den nutidshistoriskt välbevandrade Roger Älmeberg, har skrivit en bok om kung Gustaf VI Adolf med tillägget att det var han som räddade den svenska monarkin.

Gustaf VI Adolf – Regenten som räddade monarkin

Roger Älmeberg

(Norstedts)

Det kan nog ligga en del i det, eftersom kungahuset inte låg särskilt bra till efter kriget. Hade det varit allmänt känt att Gustaf V skrev tackbrev till Hitler för att han anföll Ryssland och hade hans homosexualitet inte dolts av hela överheten skulle han nog suttit rätt löst.

Men när Gustaf VI Adolf efterträdde sin far 1950 inledde han en anpassning av monarkens ställning som var mer lämpad för ett modernt industrisamhälle med andra maktcentra än det kungliga enväldets bondesamhälle vilket format hans far. Han kallades också träffsäkert av Karl Gerhard ”den siste amanuensen i vår kungliga demokrati”.

Det innebar att det var slut med kungliga extraturer och demonstrativa påtryckningar och det blev en smidigare maktutövning. Det var inte så att Gustaf VI Adolf höll inne med sina åsikter. Han drev istället sina hjärtefrågor och var ständigt på alerten när det gällde att stärka försvaret. Statsminister Tage Erlander tyckte i början av deras samarbete att han kunde vara rätt jobbig med sin petighet, men efterhand blev de ett strävsamt gammalt par som fann varandra.

Men det var nog mest kungens chosefria stil och naturlighet som gjorde honom populär. Han visste vad som gick hem.Klassiska är tillställningarna på somrarna i hans slott Sofiero dit regeringen bjöds ner för konselj. Det avslutades alltid med att han, till pressfotografernas förtjusning, förevisade hela blomsterprakten därnere för den gamle trädgårdsarbetaren finansminister Gunnar Sträng. Han lät sig alltid fotograferas i alla officiella sammanhang, men samtidigt höll han hårt på sitt privata liv och lät sig aldrig intervjuas. Roger Älmeberg fick inte heller tillgång till hans privata papper i Bernadottearkivet, utan bara den officiella delen.

Under Gustaf VI Adolfs regeringstid 1950-73 gällde fortfarande 1809 års regeringsform med kungen i centrum. Men kungamakten hade ju redan på Gustaf V:s tid blivit allt mer kringskuren. Men en fråga hade kungen kvar i sin hand: Han ledde regeringsbildningen. Gustaf VI Adolf behövde bara ingripa en gång och det var på hösten 1957 när han var och grävde efter några arkeologiska fynd i Italien. Han kallades hem när regeringskoalitionen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet (nuvarande Centerpartiet) spruckit på pensionsfrågan.

Kungen kallade till sig partiledarna i tur och ordning och ville ha en samlingsregering som under kriget. Högern kunde tänka sig det, men det avvisades av Tage Erlander. Då vände sig kungen till högerns Jarl Hjalmarson och folkpartiets Bertil Ohlin och bad dem undersöka möjligheterna för en borgerlig regering. Men de kom tillbaka tomhänta. Bondedörbundets Gunnar Hedlund ville inte hoppa från en koalition till en annan och hans klassiska replik var: ”Ingen kan väl vara gramse på oss."

Först då vände sig kungen till Erlander och bad honom bilda en regering. Det fanns en kritik mot att kungen inte först gick till Erlander, som ledde det största partiet. Detta kan ha spelat en roll för den författningsutredning, som tillsattes 1954 och som arbetade i mer än tio år. Den ledde till vår nuvarande regeringsform som klubbades 1974. Den var spikad innan, men med hänsyn till Gustaf VI Adolf skulle den inte införas före hans död. Där ingick bland annat att regeringsbildningen skulle ledas av riksdagens talman och att regeringens veckokonselj inför kungen avskaffades.