Kultur o Nöje

Lady Bird – en debut som är lätt att gilla

Filmrecension Artikeln publicerades
Lady Bird (Saoirse Ronan) och hennes kompis Julie (Beanie Feldstein) går på high school och förbereder sig för college och andra, nya liv. Pressbild. 2 bilder
Foto:Merie Wallace
Lady Bird (Saoirse Ronan) och hennes kompis Julie (Beanie Feldstein) går på high school och förbereder sig för college och andra, nya liv. Pressbild.

Saorise Ronan är perfekt som avig, konstnärlig och sökande ung kvinna i Greta Gerwigs lyhörda och insiktsfulla debutfilm, som är enkel att verkligen tycka om.

Lady Bird

I rollerna: Saorise Ronan, Timothée Chalamet, Laurie Metcalf med flera

Regi: Greta Gerwig

Speltid: 1 timme 34 minuter

Censur: Barntillåten

Christine, eller Lady Bird som hon vill bli kallad eftersom Christine är ett namn som hon inte valt själv, är 17 år, går i high school och bor i Sacramento. Eller fucking jävla kuk-Sacramento, för att låna den lite mer verbalt färgstarka Åmål-tjejen Elins ord.

För Lady Bird har inte mycket till övers för sin stad, hon längtar – lite oklart till vad – men definitivt bort därifrån. Hon bor med sina föräldrar, äldre adopterade bror och hans flickvän på "fel sida spåren", som hon lite romantiskt beskriver sin situation. Hon är långt ifrån någon ungdomsbrottsling, men i den åldern då hon testar sig fram med sin identitet.

Vem är hon kompis med? Ihop med? Vem ska hon ligga med? Vilket college ska hon gå på?

Lady Bird känner starkt att hon borde söka in i drama-klubben men har ingen vidare begåvning. Hon blir plötsligt kompis med några av de mer privilegierade barnen i staden, kanske kan hon passa in där?

Filmens kärna och stora styrka, förutom alla träffsäkra skådespelarinsatser, består av den komplicerade moder-dotter-berättelsen. Lady Birds mamma spelas av Laurie Metcalf ("Roseanne"), en kämpande sjuksköterska som gör sitt bästa med den avståndstagande tonårsdottern, utan att lyckas. Pappan i familjen, en jovialisk typ som lider av arbetslöshet och depression, hamnar emellan familjens båda motpoler.

Den samlade oförmågan att visa känslor eller uttrycka vad man menar är rörande och fin eftersom kärleken trots allt bubblar starkt under ytan.

Det blir mycket roligt och gulligt att följa Saorise Ronan i detta uppväxtdrama. På sätt och vis känns det som att "Lady Bird" är skapat ur samma dna som alla indie-filmer om aviga tonårsuppväxter. Men i skådespelaren och nu debuterande regissören Greta Gerwigs händer är stoffet så lyhört hanterat att varenda ton och skiftning känns sann och också andas av frisket och originalitet.

Det är skickligt gjort. Inte minst eftersom Gerwig lyckas driva lite milt med alla sina rollfigurer (inte minst Lady Bird) utan att vara taskig.