Kultur o Nöje

Mellon är som en tågkrasch i slowmotion

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Foto:Johan Nilsson/TT

Efter varje deltävling tror man att botten är nådd. Men nej, Mellon lyckas hitta nya djup för varje vecka.

Nu är vi snart nere på Marianergravsdjup. Melodifestivalen – förlåt Mellon – lockar drygt tre miljoner tittare varje lördag. Jag är en av dessa. Jag börjar fråga mig varför. Och ärligt, hade det inte varför för att jag får betalt för att skriva den här krönikan hade jag nog hellre gjort något vettigare. Som att filea en marulk eller titta på tjeckisk dockteater.

Eller nej, det hade jag inte. Jag hade sett på skiten ändå. Det är ju ändå en tradition lika gammal som Melodifestivalen (Mellon, ni vet) själv, att säga att man inte ska titta men ändå sitta där klockan 20 på lördagen för att klaga på hur uselt det är. Det går inte att sluta titta, det är som att se en tågkrasch i slowmotion. Men vet att det kommer bli fruktansvärt, men det går inte att titta bort.

David Lindgrens manus är precis som vanligt krystat och fullt med vad jag som antar ska vara skämt. Det började ju ändå lite bra med 11-åriga John Österlund på scen, och hade det stannat vid dansen hade det var det bästa hittills i år. Men nej, man ska dra det tre eller fyra varv till och sluta med något slags ironiserande av barn som inte lyssnar. Varför?

Så till musiken, det som Mellon faktiskt handlar om, vilket är extremt lätt att glömma bort när den drunknar i en produktion som jag inte riktigt vet vem den riktar sig till.

Men:

1 Martin Almgrens låt är inte bra. Texten har ungefär lika mycket djup som en vattenpöl, han sjunger heller inte speciellt bra. Och hela arrangemanget är bara dötrist.

2 Barbi Escobar må ha bra intentioner och det är fint att hon vill hylla sin pappa. Men snälla, få då någon att skriva i alla fall halvhyfsad musik till en text som ska betyda så mycket.

3 Ja du, Moncho. Det var Edvard Blom-klass på den låten. Trodde knappt att det var möjligt, men jo det fanns ett bidrag till i årets festival som fick mig att stänga av ljudet under snabbgenomgången.

4 Fredrik Kempes inblandning i en låt brukar vara en garanti för att det i alla fall är klämmigt och svängigt. Och visst är Jessica Anderssons Party voice det, en gedigen poplåt. Den lyfter inte till några skyhöga höjder, men en låt som i alla fall når upp till takåsarna på ett klassiskt trevåningshus får man vara väldigt nöjd med i årets Mello.

5 Orsa spelmän kan spela. Så något bra fanns det ju med Min dröm.

6 Ja... Det var i alla fall en originell låt som Johanna "Dotter" Jansson framförde. Eller konstig. Jag väljer konstig.

7 Vad har hänt med Mendez röst? Han var ju inte någon Andrea Bocelli för tio år sedan heller, men i de lugna delarna av Everyday är han inte nära att sjunga rent tyvärr, för själva låten är ganska bra. Bäst för kvällen faktiskt, men det håller inte med den rösten.

Det absolut bästa med hela kvällen var dock jämförelsen med Mendez som en Stefan Löfven med tatueringar. Det näst bästa var Fab Freddie, Påryds stora stolthet.

Att Jessica Andersson gick vidare var ju självklart, men Martin Almgren... Den är bara SÅ tråkig! Men det gör inte så mycket, ingen av de här två låtarna kommer vinna. Det gör John Lundvik eller Liamoo.