Kultur o Nöje

Nyfikenfilmerna rörde om i den blågula idyllen

Kultur o Nöje Artikeln publicerades

Ingen svensk film har vållat sådant rabalder och satt så många sinnen i svallning som ”Jag är nyfiken – Gul”. Lagom till 50-årsminnet av filmens premiär har författaren Klas Gustafson, mest förknippad med biografier om våra största nöjesprofiler, berättat om filmens tillkomst.

Nyfikna

Klas Gustafson

(Alfabeta)

Det har samtidigt blivit ett djupborrande inspelningsreportage, där han har haft tillgång till dagböcker och andra efterlämnade papper av filmens huvudperson Lena Nyman och upphovsmannen Vilgot Sjömans omfattande personliga arkiv.

Det är en sällsam upplevelse att återuppleva detta utbrott i 60-talsidyllen som de två Nyfikenfilmerna Gul och Blå utgjorde. Det var ett annat land, där de kristna samhällsbevakarna hade ett större utrymme och ett gammalt auktoritärt Sverige fortfarande bredde ut sig. Det var långt till fri abort och p-pillerutskrivning i skolorna. I det här klimatet kom de fejkade samlagsscenerna på offentliga platser som Lena Nyman och Börje Ahlstedt, oftast i hudfärgade trikåer, demonstrerade som rena dynamiten. De upprör inga sinnen idag, men när ”Nyfiken Gul” kom svallade blodet rött och hett.Det ordnades till och med bussresor till filmens kultplatser som Rumskullaeken, där filmens kärlekspar hade förlustat sig på en gren. Mest upprördes nog samhällsbevararna av filmparets sittgöksscen på ett staket med Kungl Slottet i bakgrunden. En engelsk journalist döpte om den svenska kungaborgen till Fuckingham Palace.

Den stora uppståndelsen inför filmen ledde naturligtvis till en rusning till biograferna som det finns få svenska motsvarigheter till. Inte minst i USA, där ”Nyfiken Gul” blev den mest sedda icke-engelskspråkiga filmen på 23 år och väl fortfarande tillhör toppskiktet. I Norge totalförbjöds den (där stoppade man till och med Monty Pythons ”Ett Herrans liv”), men norrmännen vallfärdade till de svenska gränsstädernas biografer som aldrig kunnat redovisa liknande kassor.

Filmbolaget Sandrews satsade knappt en miljon på Nyfiken-projektet, och tog hem rena roulettvinsten och fick igen pengarna minst 14 gånger om. Det har spridits uppgifter att Lena Nyman inte fick del av de stora intäkterna utan bara slängdes till en spottstyver, men Klas Gustafson redovisar att Sandrew betalde henne 60 000 kronor 1966. Det var tre normala årslöner på den tiden. Inte illa för ett sommarjobb för en teaterskoleelev. Men hon var lika suverän på att bränna pengar som hon var på scenen, så Sandrews fick ordna till ett nytt stipendium. Det som idag framstår som närmast pinsamt komiskt är vissa ur kultureliten och till och med i Svenska Akademien ondgjorde sig över Lena Nymans nakna stjärt och ansåg att hon var fet och hade en ointelligent ända. Idag skulle sådana gubbsjuka påståenden leda till att herrarna klubbades ner i spalterna.

Men det centrala temat i Nyfiken-filmerna var inte den sexuella frigörelsen utan det politiska budskapet, där Lena Nyman bedriver samhällsforskning genom att blottlägga det svenska klassamhällets baksidor. Det var något helt nytt i svensk film. Det fanns visserligen klassmotiv inom filmen, men det var individuella konflikter som ”Karl Fredrik regerar”, ”Lars Hård” eller ”Rya-Rya”, men det kollektiva kritiska synsättet var nytt och pekade framåt med en mer samhällsengagerad film som ”Den vita sporten” och ”Ådalen 31”. När Lena Nyman tryckte in två knivar i ögonen på en bild av Spaniens diktator Franco ledde det till en diplomatisk kris, men spanjorerna fick bita i sura äpplet, när UD förklarade att det fanns något som heter yttrandefrihet. Men det politiska i ”Nyfiken” drunknade i sexscenerna och när ”Nyfiken Blå” kom var uppmärksamheten långt ifrån lika stor.