Kultur o Nöje

Vanliga byråkrater – fast lite hemligare

Kultur o Nöje Artikeln publicerades

Mödan för en forskare som ägnar sig åt arkivstudier är betydande och än mer måste denna möda vara för den som vill forska om den hemliga svenska underrättelsetjänsten.

Sprickor i järnridån – Svensk underrättelsetjänst 1944–1992

Wilhelm Agrell

(Historiska Media)

Inte så att materialet skulle vara hemligstämplat, vilket det är, men hemligstämpeln kan hävas. Problemet är att det mesta förstörts. Detta gäller all forskning. Det intressanta finns i brev och papper som vederbörande eller efterlevande saklöst kastat. Kvar finns lite protokoll. Och när det gäller underrättelsetjänsten ska det inte finnas så mycket där heller. Det har inte hindrat Wilhelm Agrell, som kunnat använda dr Thede Palms tjänstedagböcker och därefter låtit Krigsarkivet sekretessgranska vad Agrell återgett. Krigsarkivet godkände allt.

Detta innebär nya inblickar i Palms komplicerade känsloliv och lite inblickar i hur den högre statsförvaltningen är spelplan för olika och motstridiga intressen. Birger Elmér, den gamla IB-chefen, kunde meddela att han gått med i det socialdemokratiska partiet, till exempel. Palm skriver att han ingenting sa. Då förstår man vad han tänkte.

Agrell redogör för den svenska underrättelsetjänstens samarbete med väst. Naturligtvis kände Sovjetunionen med KGB till detta och då kan den begåvade frågan ställas om detta var riskfyllt eller om det var en god möjlighet att verka i avspänningens tjänst. Agrell besvarar inte den frågan, men läsaren kan ta den med sig.

Är detta en bok bara för dem som en gång fått se somligt av det hemliga materialet i sin militär utbildning och för nördar intresserade av militaria? Säkert för dem, men inte bara. Den som är intresserad av byråkratins väsende och de revirstrider som uppkommer, har också mycket att hämta här. Hur det än är så befolkas ju också underrättelsetjänster av vanliga byråkrater, må vara lite hemligare men likväl. Och byråkratisk seg försiktighet med ovilja till annat än det väl begrundade och inte skyndsamma gäller också här. Agrell ger intressanta exempel. På så vis borde denna bok ha ett mer allmänt intresse än man kan tro i första hand.