Kultur

Dagens partiledning borde lära av Erlander

Kultur Artikeln publicerades

De flesta av oss är överens om att den grandiosaste comebacken i svensk politik svarade statsminister Tage Erlander för när han vände ett hotande valnedslag 1968 till sitt livs största triumf med över 50 procent av rösterna.

Det finns andra som rest sig, som Carl Bildt 1991, Ingvar Carlsson 1994 och Lars Leijonborg 2002, men deras prestationer kan inte jämföras. Erlander var nederlagstippad efter 1966, partiets sämsta val sedan 1934, och hur det gick till när han skåpade ut oppositionen har Olle Svenning skrivit en bok om.

Han har ovanligt goda förutsättningar för det. Han fanns under de här åren i Tage Erlanders kansli och satt vid hans fötter och antecknade det mesta. Helst ska man läsa Olles bok parallellt med Erlanders dagböcker, då får statsministerns repliker i Olles bok sin rätta belysning. Det är Tages ständiga ironier, skarpsinniga tankegångar och den ständiga ambitionen att vidga sitt vetande och försöka tänka nytt. Man känner nästan att man sitter med i soffan i statsrådsberedningen och ser Erlander trava runt och uppmana medarbetarna att läsa de böcker som Erlander fångat upp. Det är också noterbart att inför de stora tillfällena som kongresser, så laddar Erlander upp med att läsa Strindbergs dramer och romaner.

Olle Svenning var politiskt underbarn i Lund och bara 23 år gammal när han rekryterades till kanslihuset och sosseklubben vid universitet i Lund var den pålitligaste rekryteringskällan för Erlander. Därifrån kom nästan alla hans pojkar, som Ingvar Carlsson, Leif Andersson och Bengt K Å Johansson, och från Lund fortsatte det sedan med Pierre Schori och Ulf Lönnqvist som också blev statsråd.

Olle var sist anställd och fick ta sig an att svara på alla brev som statsministern fick. I boken citerar han med illa dold förtjusning servila och underdåniga brev från borgerliga chefredaktörer och reaktionära åsikter från en pensionerad toppfigur i LO. Han konstaterar också att på den tiden fanns det ingen journalist som var och grävde i breven till Erlander. Det var ett större avstånd mellan den offentliga makten och journalisterna och det var bara några högt ansedda Stockholmsjournalister som beviljades intervjuer med långa mellanrum. Erlander höll två presskonferenser om året. Det var allt.

I stället hade han dagliga seminarieövningar med sina pojkar för att utveckla sina idéer om hur samhället skulle kunna utvecklas mot större trygghet. Man kan i Olles referat från Erlanders monologer i statsrådsberedningen konstatera att efter att ha slickat såren i en månad efter valnederlaget 1966, var det dags att analysera förlusten och lägga fram en ny kurs. Erlanders slutsats var att var inte för mycket socialdemokrati i valet 1966 utan för litet. Partiet ville inget och missnöjet gällde det mesta, från jordbrukspolitiken med en allt mer utarmad landsbygd, en hårdför strukturrationalisering och ett tillbakahållet bostadsbyggande. Erlander tog ledningen och uppammade stridslusten i partiet. Det ledde till en mycket stark aktivitet med en extrakongress på hösten 1967, där den nya näringspolitiken med Investeringsbanken knäsattes och en ny politisk stjärna, Krister Wickman, tändes.

Men det var framförallt en mobilisering i arbetarrörelsen som man aldrig upplevt maken till, förr eller senare. Jag kommer ihåg att valskolkarna från 1966 särskilt bearbetades och vi valarbetare fick långa listor med namn på LO-medlemmar som inte hade röstat 1966 och som skulle bearbetas särskilt.

Men länge såg det rätt kärvt ut för Socialdemokraterna. Olle uppger att bara några veckor före valet låg Socialdemokraterna på 44 procent, men det är en tveksam mätning. Bara någon vecka eller så senare kom valsociologen Jan Lindhagen fram till att partiet skulle hamna på 49-50 procent, vilket var korrekt. Så snabbt sker inga så stora opinionssvängningar och var man mitt i valrörelsen så kände man hur valvinden blåste. Krisen i Tjeckoslovakien med ryssarnas inmarsch skedde 21 augusti och stärkte sannolikt Erlander, men den största effekten var nog att de utrikespolitiska äventyrligheter som Folkpartiledaren Sven Wedén ägnade sig åt gjorde att Folkpartiväljarna drog öronen åt sig och röstade på Centerns Gunnar Hedlund istället.

Erlanders huvudtes inför 1968, att det behövs mer socialdemokratisk politik och inte mindre, är en slutsats som den nuvarande partiledningen borde ta till sig när partiet fem månader före valet ligger rätt pyrt till.

År med Erlander

Olle Svenning

(Albert Bonniers förlag)