Kultur

Stekhet festival med bekanta metallgudar

Krönika Artikeln publicerades
Solsvedd krönikör tar lördagsselfie inne på festivalområdet, där dammet yrde.
Foto: Simon Karlsson
Solsvedd krönikör tar lördagsselfie inne på festivalområdet, där dammet yrde.

Så, vilka minnen tar jag med mig från Sweden Rock Festival 2018?

Att det var så varmt var så klart både en välsignelse och en förbannelse.

Det har varit både blåsigt, regnigt och kallt på de senaste årens festivaler, och det drar ned feststämningen. Då är såklart sol att föredra. Men det gör samtidigt att du inte orkar gå på lika många spelningar, inte under dagen i alla fall, då det kan bli olidligt varmt. Då är svalkan i skuggan på campingen i goda vänners sällskap väldigt lockande.

För att inte tala om stranden! Den badplats som jag brukar besöka varje år, och där man många gånger varit helt ensam när värmen inte varit så extrem, var i år så knökad med folk att vi förvånat undrade var alla kom ifrån. Kö på bryggorna, knappt en gräsplätt ledig.

Men det är klart att det blev en hel del musik också, även i strålande sol.

Turbonegro.
Foto: Simon Karlsson
Turbonegro.

Turbonegro bjöd på ett jävla drag under fredagen och är för mig, som aldrig sett dem live tidigare, en av årets höjdpunkter. Sångaren Tony Sylvester har en kraftfull stämma och är bra på att få igång publiken. En rejält snuskig utläggning om hur de yngre i publiken blev till när deras föräldrar hade sex till Turbonegros musik lockar till gapskratt, men när han i sista låten I Got Erection ber publiken att dela upp sig i två halvor avslöjas alkoholhalten hos delar av nämnda publik. Folk står kvar på den plats de ombetts att flytta sig ifrån och ler fånigt mot Sylvester som undrar om de har ”problem att följa tydliga instruktioner”.

Michael Kiske sjöng bland annat på Helloweens mest hyllade album Keeper of the Seven Keys, del 1 och 2. Kai Hansen spelade gitarr på dem. Nu är de tillbaka i sitt gamla band.
Foto: Claudio Bresciani/TT
Michael Kiske sjöng bland annat på Helloweens mest hyllade album Keeper of the Seven Keys, del 1 och 2. Kai Hansen spelade gitarr på dem. Nu är de tillbaka i sitt gamla band.

Helloween är ett favoritband sedan länge, som nu är ute på en imponerande återföreningsturné där tidigare medlemmar har kommit tillbaka utan att yngre diton har tvingats stå åt sidan. Sju personer på scen, varav tre gitarrister och tre sångare, är häftigt bara det. Och det låter bra också, den tyska speed/power metal som de har gått i spetsen för sedan i mitten av 80-talet. Michael Kiske har fortfarande en imponerande falsett och en låt som Eagle Fly Free är så förbannat bra att man bli knäsvag. Lite trist urval av sentida låtar dock, och lite effektivare nyttjande av scentiden hade inneburit att vi hunnit höra i alla fall någon låt till.

Ozzy Osbourne hymlar inte med sin kristna tro, utan låter ett stort kors dominera scenbygget vid fredagens konsert på Sweden Rock.
Foto: Simon Karlsson
Ozzy Osbourne hymlar inte med sin kristna tro, utan låter ett stort kors dominera scenbygget vid fredagens konsert på Sweden Rock.

På tal om nyttjande av scentid. Ozzy Osbourne lämnar scenen och ger plats åt ett väääldigt långt gitarrmedley, följt av trumsolo, som pågår så länge att många tröttnar och går hem. Så dåligt som vissa recensenter vill hävda att det var, var det inte, men man får inte ha för höga förväntningar på den gamle rockräven dessa dagar. Att endast tre låtar har ändrats i setlist sedan spelningen på festivalen 2011 är också rejält fantasilöst.

Rob Halford i Judas Priest har en tendens numera att bli lite introvert på scen, där hans blick är riktad mot golvet för att prioritera stabil sång framför publikfrieri. Men han är alltjämt en metallgud, och när en låt som Turbo Lover drar igång är det folkfest.
Foto: Claudio Bresciani/TT
Rob Halford i Judas Priest har en tendens numera att bli lite introvert på scen, där hans blick är riktad mot golvet för att prioritera stabil sång framför publikfrieri. Men han är alltjämt en metallgud, och när en låt som Turbo Lover drar igång är det folkfest.

Då är det bättre ställt med Judas Priests urval. Bandet var på Sweden Rock så sent som 2015, men av lördagens 18 låtar så framfördes bara sju förra gången. Och med en sådan låtskatt är det ju dumt att inte rumstera om mellan turnéerna. Vi bjuds på Night Comes Down, som bandet inte har kört live sedan 1984. Fantastiskt bra, och Rob Halfords sång är stark och närvarande. Rising From Ruins, från årets album Firepower, har precis lagts till, men kommer tyvärr lite för sent i setet och är lite för lugn för att den ska tas emot väl. Men när Parkinsonsjuka originalgitarristen Glenn Tipton kommer ut på scenen för att spela de tre sista låtarna med sitt band, är det ett mäktigt ögonblick. Han har gjort det vid flera tillfällen på sistone, men det är en överraskning varje gång.

Otroligt häftig scendesign med en spitfire som ”flyger” ovanför gitarristerna Dave Murray och Adrian Smith samt sångaren Bruce Dickinson i Iron Maiden.
Foto: Claudio Bresciani/TT
Otroligt häftig scendesign med en spitfire som ”flyger” ovanför gitarristerna Dave Murray och Adrian Smith samt sångaren Bruce Dickinson i Iron Maiden.

Och hur var det då med Iron Maiden? Ett väldigt bra gig, som väntat. När Churchill’s Speech leder in i öppningslåten Aces High och ett Spitfireplan uppenbarar sig hängande i en rigg från scentaket, då vet man att det blir åka av. Den sentida klassikern The Clansman spelas för första gången sedan 2003 och då det har blivit en riktig favorit i kompiskretsen, så hör det till en av många höjdpunkter under den största spelningen i festivalens historia.

Alla verkar dock inte vara lika engagerade.

En bit in i spelningen kommer en ung kvinna upp på axlarna på en manlig bekant. Hon befinner sig mitt i det massiva publikhavet, rakt framför scenen under den största konserten i festivalens historia. Hon har nu alltså ett perfekt läge. Och utnyttjar det hur? Under de kommande två låtarna pratar hon i en mobiltelefon med en kompis som befinner sig någon annanstans i publikhavet, och som hon ska försöka guida dit. Iron Maiden på scen och alla festivalbesökare bakom henne med skymd sikt verkar fullständigt ointressant. Hade åtminstone svenska staten tillåtit högre volym under konserter så hade vi i alla fall sluppit höra hennes telefontjatter.

Festivalbaksmälla är inte bara att kanske vara traditionellt sliten på grund av ett ihärdigt öldrickande, det är lika mycket den stora tomheten. Du har under närmare en vecka levt med människor omkring dig dygnet runt. Stått i enorma publikhav med 10 000-tals andra eller suttit på campingen i ständigt skiftande gruppkonstellationer. Ni har trängt ihop er och legat som packade sillar i husvagnen, somnat tillsammans och vaknat tillsammans. Det har spelats musik och skrålats från alla håll och vid alla tider. Sen kommer söndag morgon, du tittar ut och inser att flertalet campinggrannar är borta, de har åkt under natten. Musiken har tystnat och det enda som återstår även för dig är att packa ihop och åka hem. Med vetskapen om att det dröjer ett år till nästa gång. Den stora tomheten.

Förr led jag av den i flera dagar efteråt, men nu brukar den tack och lov gå över på bara något dygn!

Sweden Rock Festival nummer 21 är avklarad för denne skribent, som nu ser fram emot en dusch och en säng med rena lakan.

Det finns även plats för lite rock och pop på Sweden Rock. 40-årsjubilerande Wilmer X genomförde konsert nummer 1000 på lördagen.
Foto: Simon Karlsson
Det finns även plats för lite rock och pop på Sweden Rock. 40-årsjubilerande Wilmer X genomförde konsert nummer 1000 på lördagen.