Alliansen gav upp anständigheten

Ledare Artikeln publicerades
Genom att välja strid om talmansposten har Allianspartierna bankat sönder, plattat till och skamfilat det lilla som fanns som kunde kallas samarbetsklimat i svensk politik.
Genom att välja strid om talmansposten har Allianspartierna bankat sönder, plattat till och skamfilat det lilla som fanns som kunde kallas samarbetsklimat i svensk politik.

Det har varit en fascinerande vecka.

Så gav Alliansen upp tanken på att vara anständig. Genom att gemensamt nominera moderaten Andreas Norlén och bortse från Socialdemokraternas inbjudan till diskussioner om talmansposten, har man i princip sagt ja till att göra sig beroende av Sverigedemokraterna.

Det är tråkigt att konstatera att 21 september kan komma att bli ett skammens datum i vår historia.

Det är en märklig känsla att se de borgerliga partierna gemensamt begå politisk harakiri på det här sättet. Jag sympatiserar ju inte ett smack med dem, men det är ändå med en känsla av domedag jag ser dem ta det avgörande steget mot undergången. För något annat finns ju inte att förvänta sig nu.

Centern och Liberalerna låter Sverigedemokraterna ha ett avgörande inflytande över det viktiga valet av talman. Det borde göra de väljare som sett partierna som en säker skans mot Sverigedemokraterna förtvivlade. Moderaterna bevisar å sin sida att man faktiskt är SD Light och ingenting annat och det får bara fler att vilja prova originalet. Kristdemokraterna vet jag dock inte om de kommer att påverkas.

De har varit väldigt tydliga med att de mycket väl kan tänka sig att göra sig beroende av SD. Partiets historia är full av opportunism och snabba åsiktsbyten, så deras sympatisörer är kanske vana.

För vad man nu gör är att visa att man struntar i om de rödgröna vill samarbeta eller inte. Man är minsann redo att göra sig beroende av Sverigedemokraterna och tänker inte fjäska för några sossar.

Dessvärre för Alliansen är partiet rätt snarstucket i sådana här lägen. Att begå maktdemonstrationer mot socialdemokratin på andra sidan anständighetens gräns är inget som väcker samarbetslust inom partiet.

Socialdemokraternas motdrag blev att lansera Åsa Lindestam som talmanskandidat efter att man först sagt att man inte tänkte för fram någon egen kandidat. Men när alliansen inte ville diskutera en kompromisskandidat, kan man lika gärna göra det.

Man vet ju aldrig. Sverigedemokraterna är fullständigt oberäkneliga och kan mycket väl bli ovän med Allianspartierna under tiden fram till talmansomröstningen. Lägger SD ner sina röster, har Lindestam med största sannolikhet en majoritet – om nu talmansomröstningen skulle gå vidare till en tredje omgång.

Man gör nämligen två försök att få en talman vald med en majoritet av kammarens ledamöter som stöd.

Moderaten Tobias Billström slår som vanligt konstitutionella kullerbyttor. Det var han som i somras tyckte att Sverigedemokraterna borde få ordförandeposter i utskotten utan att ha praxis, oppositionen eller ens alliansvännerna med sig.

Tidigare har ju Alliansen hävdat en grumlig blockprincip som stöd för att de ska ha talmansposten. Jag säger grumlig eftersom de hävdat sig vara det största blocket, vilket de för vem som helst som är räknekunnig inte kan vara utan SD.

Billström lämnar dock nu det argumentet och anser att ”valet av talman är ett val till ett ämbete som har väldigt vittgående konstitutionella befogenheter”. Översatt till svenska betyder tydligen det att det är så viktigt vem som är talman att det måste Alliansen och ingen annan bestämma.

Däremot bör enligt Billström ”valen av vice talmän bör grunda sej på proportionalitetsprincipen, det vill säga att partierna bör få dom här posterna i storleksordning”. Det betyder att Allianspartierna genom att lägga ner sina röster ska bereda väg för SD:s store filosof när det gäller vem som är svensk och vem som inte är det, Björn Söder .

Konstitutionella lagar och regler är krångliga som det är. De blir outhärdliga när Tobias Billström dessutom ska uppfinna specialregler för att få det som han vill ha det.

Kan verkligen inte Moderaterna uppbåda en enda seriös person till de här viktiga frågorna?

Om Allianspartierna visat ett uns smidighet hade vi sluppit alltihop. Men precis som efter valet 2014 klarar de inte att hantera att de inte har väljarnas stöd och mandaten som krävs. Då var det den rödgröna budgeten som fälldes med Sverigedemokraternas hjälp. Nu är det en talman som till varje pris ska tillsättas mot de rödgrönas vilja.

Tycker man verkligen att det fungerade såg bra förra gången med konfrontation?

Var verkligen den fällda budgeten och allt som följde efter den en sådan succé för borgerligheten att mönstret är värt att upprepa?

Dessutom till priset att visa sig beroende av riksdagens högerextrema parti bara dagar efter att man lovat sina väljare att aldrig göra sig beroende av det?

Svensk borgerlighet sprudlar just nu av enfald.