Alliansens kris förklarar utspelet

Ledare
Alliansen, här i form av dess partiledare, är i kris. Och det förklarar utspelet med hot om misstroende på statsråd - oklart vem eller vilka - om inte regeringen drar tillbaka sin politik.
Foto:

Ett genomgående tema i de valresultat som överraskat det mesta av traditionell politisk expertis är misstron mot etablerade partier, och ett sökande efter nya alternativ.

Artikeln publicerades 19 juni 2017.

Det sökandet har inte följt traditionella partipolitiska skiljelinjer, och det går inte att tala om något mönster av vare sig vänster- eller högervindar.

Det som går att tala om, och som alla partier – alldeles särskilt partier som vill se sig som stats- och regeringsbärande – borde ta på djupaste allvar, det är just den misstro mot det politiska etablissemanget som kommer gång till uttryck i det ena valet efter det andra.

Det som speglas i detta kan beskrivas som känslan hos många väljare att politiken inte längre handlar om de problem i samhället som medborgarna själva bekymrar sig för, utan blivit ett internt spel om makt och positioner inom en begränsad grupp personer med politik som yrke.

Och det väljarna börjat söka efter, det är politiska partier som verkar ta problemen på allvar, och inte ställa upp på de andras maktspelande.

Ibland har det sökandet lett i riktningar som i sig själva är dåliga, till och med farliga, alternativ.

Vilket är ytterligare ett skäl för etablerade partier att ta frågan på allvar om det egna ansvaret för att förändra den misstro som ligger bakom denna väljarflykt åt fel håll.

I det läget, där alla seriösa partier borde dra slutsatsen att taktiska manövrar och interna maktspel är det som allra mest ska undvikas – då gör den svenska borgerligheten precis tvärtom.

Sådana drastiska utspel, som alliansen nu gjort om att fälla vissa föreslagna skattehöjningar, med regeringskris som möjlig konsekvens, är för vanliga väljare bara intressanta om det rör stora centrala frågor, med tydliga ideologiska skillnader.

Ingen av de frågor alliansen nu spelar ut finns i den kategorin. Det lär inte strömma några stora väljarskaror till vare sig det ena eller andra borgerliga partiet för att de vägrar att lägga på personer i de allra högsta inkomstdecilerna några kronor mer i månaden i skatt.

Men borgerligheten är i kris. Och det förklarar utspelet.

Moderaterna har inte rett ut sina egna interna spänningar; utspelet nu är högst sannolikt mest ett försök att avleda det interna bråket och ena styrkorna i kampen mot den gamla ärkefienden Socialdemokraterna.

KD har behov av att hålla liv i alliansen. De ligger mycket illa till i väljaropinionen, och deras hopp ligger i stödröster från andra borgerliga väljare. Men försvinner alliansen, försvinner behovet av stödröstning; då har alla borgerliga väljare som främsta intresse att rösta fram sitt eget parti.

Centern går bra i mätningarna, men mindre beroende på egna meriter och mer på moderata felbedömningar, som fått allmänborgerliga väljare att byta parti. I skydd av alliansen kan C fortsätta växa, utan att behöva göra sig besväret att precisera sin politik. Vilket de däremot måste göra om de mer uttalat ska börja agera på egen hand.

Inom Liberalerna finns, egentligen, de starkaste strömningarna för att bryta sig loss ur alliansen.

Ett intressant tecken på det är en debattartikel i Svenska Dagbladet, där Fredrik Lundgren, som är landstingsråd (L) i Sörmland – vars ledning är en koalition mellan S, L, MP och C – pläderar för att L ”ska släppa allianstanken, gå till val som oberoende parti och sedan söka regeringsmakten med partier som har ett liberalt tonläge”.

Det är sannolikt inte helt i samklang med Jan Björklunds politiska preferenser. Med tanke på den pågående debatten om partiledarvalet kan ha känt behov att markera det – och av att markera politisk handlingskraft.

Som helhet alltså: ett taktiskt trixande i den interna bubbla som utgörs av maktspelet mellan regering och opposition, fjärran från de stora politiska frågor som alla partier i dag har skäl att mycket noga tänka igenom.

Och som mest tjänar till att bekräfta bilden av ”politiker” som människor som lever i sin egen bubbla, fjärran från det som intresserar väljarna.

Dessutom bekräftar det bilden av allmän borgerlig vilsenhet utan riktiga svar på dagens utmaningar.

Och som i stället flyr in i intriger i riksdagskorridorerna.

Anne-Marie Lindgren