Alliansens skadliga skattesänkningar

Ledare Artikeln publicerades
Fyra leende partiledare och skattesänkare i den tidigare regeringen - och nu, ett halvår efter att de förpassats i opposition eller avgått, märks skattesänkningarna mer än tidigare i välfärden.
Foto:ANDERS WIKLUND / TT
Fyra leende partiledare och skattesänkare i den tidigare regeringen - och nu, ett halvår efter att de förpassats i opposition eller avgått, märks skattesänkningarna mer än tidigare i välfärden.

Peter Wolodarski, chefredaktör för liberala – och normalt tämligen allianslojala – Dagens Nyheter skrev i förra veckan en fränt kritisk kommentar om den borgerliga regeringens nedskärningar i försvaret

Wolodarski påpekade, korrekt, att den ryska återmilitariseringen var på gång redan 2006, och att försämringen av det säkerhetspolitiska läget fortsatte i accelererande takt – utan att det föranledde några andra åtgärder från regeringen än fortsatta besparingskrav.

Årets försvarsöverenskommelse, där de borgerliga partierna alla bjudit över S-MP-regeringens förslag, kan ses som ett senkommet – och panikslaget – erkännande av de egna försummelserna.

Överenskommelsen landade på 10,2 miljarder i ökade anslag under en femårsperiod.

Det är mycket pengar, inte minst i ett ansträngt statsfinansiellt läge, men motsvarar ändå bara en dryg fjärdedel av vad försvarsmakten begärt, cirka 40 miljarder.

Man behöver inte vara övertygad om att det är just 40 miljarder som behövs. ­Och man behöver inte tro på alla olycksprofetior som nu kommer från dem som tycker att tio är alldeles för litet.

Men man ser att skillnaden mellan det beviljade och det begärda är osedvanligt stor, och att skillnaden alltså högst sannolikt för med sig en del problem.

Det visar på en besvärlig politisk sanning: när stora brister tillåtits uppstå i ett system, är det mycket svårt att snabbt reparera dem.

Alldeles extra svårt blir det när det i huvudsak råder förbud mot att samtidigt öka intäkterna – det vill säga skatterna.

Det är dessutom inte bara försvaret som behöver återuppbyggas efter de åtta åren av borgerlig svältkost.

Varje vecka nästan har järnvägstrafiken rejäla problem. Inte bara enstaka tåg som är försenade, alltså, utan systemsammanbrott beroende på signalfel, växelfel, nedfallna kontaktledningar, kabelbränder och liknade. Som alltsamman berättar om en förslitning som fått gå för långt.

Återkommande är också rapporterna om resursbristerna hos sjukhusen. Och om underbemanningen inom äldreomsorgen.

Om några år når ålderspensionärernas andel av befolkningen en topp (för att sedan stabiliseras och så småningom minska). Tanken var att överskottsmålet skulle betala de ökade kostnaderna för detta. Men det blev ju aldrig något överskott under de borgerliga åren, utan tvärtom underskott, så nu måste vi hitta pengar någon annanstans.

Sammanfattningsvis ser vi stora problem, orsakade av ackumulerade resursbrister. Som uppstått därför att vi haft en regering som satt skattesänkningar framför allt annat, utan att över huvud taget räkna igenom effekterna för det som skatterna skulle ha betalat.

Just nu, när den rödgröna regeringen aviserat en del skattehöjningar, kommer den vanliga borgerliga kritiken mot ”skadliga skatter”.

Det finns i dag betydligt större skäl att lyfta en debatt om ”skadliga skattesänkningar”.

För det vi ser – som inom försvaret, järnvägen och sjukvården – det är brister som inte kan kompenseras via det privata konsumtionsutrymme som skattesänkningarna ger. Det är åtaganden som måste finansieras kollektivt, om de alls ska fungera.

Skattesänkarpolitiken har visat sig farlig för många viktiga samhällstjänster. Men skadorna ger samtidigt en öppning för att på allvar ta upp en debatt om nödvändigheten att förstärka statens och kommunernas inkomster.

Socialdemokratin bör ta den möjligheten. Eller rättare sagt, socialdemokratin måste göra det.

För den politik partiet står för, allt det som måste göras, det går inte att göra utan ökade ekonomiskas resurser.

Börja gärna med att följa upp överenskommelsen om ökade försvarsutgifter med krav på en motsvarande överenskommelse om hur ökningen ska betalas.

Med tanke på att det egentligen handlar om att ta tillbaka feltänkta borgerliga nedskärningar verkar en rimlig lösning vara att också ta tillbaka något av de borgerliga skattesänkningar, som var skälet till besparingarna.

Varför inte börja med att korrigera i jobbskatteavdragen?