Ann Linde och slöjan i Teheran

Ledare ,

Det blev alltså en stor debatt när statsrådet Ann Linde (S) i helgen undertecknade diverse avtal med Iran. Uppmärksamheten berodde dock inte främst på att Sverige har handelsförbindelser med detta land, utan på att Linde på plats i Teheran bar slöja.

Artikeln publicerades 14 februari 2017.

Liberalernas Jan Björklund sade sig vara besviken. Han menade att bilderna på den svenska handelsministern – iklädd slöja; denna symbol för kvinnoförtryck – skulle kunna utnyttjas av detta land som, enligt Utrikespolitiska institutet, beskrivs som en religiös diktatur.

Naturligtvis har Björklund en poäng i detta, särskilt som regeringen säger sig bedriva en feministisk utrikespolitik.

Emellertid lär det vara omöjligt för svenska politiker att resa till diktaturer utan att riskera att besöken utnyttjas i diskutabla syften.

Således: borde inte Sveriges regering hålla fanan högt och helt avstå från besök i diktaturer eller kanske helt välja att stanna hemma från länder vars politik och samhällsordning man ogillar?

Rent principiellt kan man se så på saken.

Men då ska man inte åka till USA eller Kina eftersom de har dödsstraff. Åka till Storbritannien och Frankrike borde också vara olämpligt eftersom de har kärnvapen. Inte heller borde man resa till Ryssland eftersom man där har en statsledning som agerar högst klandervärt i utrikes- och säkerhetspolitiken.

Men kunde inte Linde på plats i Iran ha avvikit från det vedertagna diplomatiska umgänget, demonstrativt tagit av sig detta förtryckande tygstycke och inför fotograferna protesterat mot dagens ordning? Nja, riktigt så enkelt är det inte heller. I Iran har man, har vi förstått, lag på att kvinnor måste bära slöja.

Det hade knappast varit någon tillgång för Sveriges möjlighet att komma till tals med den iranska statsledningen, exempelvis om jämställdhet och mänskliga rättigheter, om statsrådet Linde börjat sitt besök med att bryta mot lagen. Vad hade vi själva tyckt om ett utländskt statsråd kommit på besök till vårt eget land och i protest mot vår lagstiftning brutit mot den?

Man hade naturligtvis kunnat välja att bara ha män i den svenska delegationen. Men vid närmare eftertanke hade nog inte heller det varit särskilt lyckat.

Vad regeringen har är alltså, när vi sammanfattar saken, det skarpa valet mellan att ta seden dit man kommer – även om man ogillar den – och på plats föra fram sin åsikt direkt till de som bestämmer eller, å andra sidan, att helt enkelt stanna hemma, isolera sig på Utrikesdepartementet och göra uttalanden. Vilket för en regering som vill bedriva en aktiv utrikespolitik och stå upp för frihandel och jämställdhet borde vara rätt enkelt.