Björklund versus Ohlsson

Ledare Artikeln publicerades
Så här kärvänligt lär det knappast vara mellan Jan Björklund och Birgitta Ohlsson de kommande månaderna.
Foto:Henrik Montgomery/TT
Så här kärvänligt lär det knappast vara mellan Jan Björklund och Birgitta Ohlsson de kommande månaderna.

Man kan självfallet anse att det är uppfriskande för ett parti att två personer tävlar om att få leda det. Men det är klart att det knappast blir någon tillgång om denna tävlan utvecklas till en partiledarstrid som kommer att landa i att partiet, när striden väl är avgjord, står splittrat.

Risken är överhängande att det kommer att sluta så för Liberalerna. Inför partiets landsmöte, som genomförs i Västerås i november, har riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson förklarat att hon utmanar Jan Björklund om partiledarposten.

Ohlsson har förklarat att det är dags för någonting nytt eftersom partiet har backat i varje val sedan år 2002. Bara med någon dryg procentenhets marginal ligger partiet i flera opinionsmätningar på senare tid ovanför riksdagsspärren. Och i höst har Jan Björklund suttit på sin post i ett decennium.

Man kan alltså förstå att det finns stämningar i partiet som tycker det är dags för ett nytt ledarskap och en ny politisk inriktning.

    Jan Björklund har under lång tid varit en representant för det som ibland kallas för kravliberalismen. Det ska ställas krav till både höger och vänster – fast nästan alltid uppifrån och ned.

    Främst är det skolelever och så kallade bidragstagare, framför allt nyanlända men även andra, som ska få tumskruvarna åtdragna som svar på påstått flum och passivitet.

    Tillsammans med andra hårda frågor som Nato, kärnkraft, skattesänkningar och försvaret har det bidragit till att Liberalerna av många uppfattas som ett hårt och kallt parti. Frågor om bistånd, jämställdhet och de mer socialt utsattas situation har nästan helt försvunnit från partiets profil. Liberalerna fick också i regeringen Reinfeldt företräda och försvara den kalla högerpolitik som genomfördes.

    Det är i denna miljö som Birgitta Ohlsson förklarar sig beredd att ta över rodret. Hon säger sig vilja ha lite mer socialliberalism. Hon är dessutom inte lika hård motståndare till samarbete över blockgränsen som Jan Björklund var under framför allt sina första nio partiledarår.

    Exakt vad det är Birgitta Ohlsson vill göra är emellertid inte glasklart. Att hon vill att frågor om välfärd och jämställdhet ska få en mer framträdande plats tycks klart, men vad hon rent konkret föreslår inom ramen för sin påstådda socialliberalism är svårt att få grepp om.

    Det är uppenbart att hon inte tänker försöka vinna striden mot Björklund på ett nytt, skarpt politiskt program, utan mera på en ideologisk ansats där partiet ska uppfattas liberalt fast med mera av sociala inslag; helt enkelt lite mjukare, varmare och med mer empati.

    – Jag vill inte överdriva de ideologiska skillnaderna mellan mig och Jan Björklund. Men jag tror att det handlar väldigt mycket om tonläget, tyngdpunkten och tonvikten, och kanske också den ideologiska trovärdheten, där vi har landat väldigt olika, slog Ohlsson nyligen fast i Sveriges Television.

    Naturligtvis kan man bara gissa hur alltsammans kommer att sluta i höst. Ohlssons läger ser gärna en medlemsomröstning och exakt hur det blir med den frågan återstår att se. Men blir det en strid, där de båda kandidaternas sidor inte bara lägger ner kraft på att internt marknadsföra sin egen partiledaraspirant utan också bekämpa varandra, kan det riva upp stora sår – sår som kan ta lång tid att läka.

    Dock kommer partiet när röken har lagt sig att vara delat eftersom allt fler enskilda liberaler, distrikt och sidoorganisationer nu tar ställning för de båda kandidaterna. Oavsett hur det slutar kommer det, även om annat proklamerats, att finnas de som känner sig som vinnare och de som upplever sig vara förlorare.

    Att vara liberal är att vara kluven, heter det ofta. Nu kan Liberalerna komma att leva upp till sitt partinamn på ett sätt som många i partiet knappast anser önskvärt.

    Peter Akinder