Dags för nya initiativ

Ledare Artikeln publicerades
Ska Stefan Löfven och hans regering klättra upp över 30 procent i valet gäller det nu att ta lite initiativ.
Foto:Hossein Salmanzadeh/TT
Ska Stefan Löfven och hans regering klättra upp över 30 procent i valet gäller det nu att ta lite initiativ.

Den som har hjärtat till vänster kan inte blunda för att det har kommit lite grus i den socialdemokratiska opinionen. I de allra flesta mätningar ligger partiet sedan en tid sämre än 2014 års valresultat.

Detta har flera orsaker.

Dels har Moderaterna repat mod efter att Anna Kinberg Batra bytts ut mot Ulf Kristersson. Dels har det politiska samtalet nästan helt styrts in mot frågor rörande brott, straff och migration. Dels har Socialdemokraterna fuskat lite med det utåtriktade grundjobbet efter att ha presenterat en stark höstbudget som rosades av många väljare.

Socialdemokraterna brukar sällan göra några bra valspurter. Därför vill det nu till att partiet, om inte valresultatet ska hamna på knappa 30 procent, lägger in en högre växel. Särskilt behöver tre saker göras.

För det första gäller det att faktiskt påminna väljarkåren om den politik som sjösatts och de resultat som nåtts under mandatperioden. Den ekonomiska utvecklingen är god. Sysselsättningen har vuxit kraftigt. Överskotten i finanserna är stora.

Förbättringar för pensionärer, sjuka och barnfamiljer har genomförts. Välfärdsmiljarder har levererats till kommuner och landsting.

2018 års statsbudget hade flera fördelar; en var att de sämst ställda grupperna gynnades jämfört med de grupper som har det bäst ställt. Man kan alltså förstå att partiet noterade vissa opinionsmässiga framgångar när budgeten presenterades.

Det finns därför goda skäl för det stora regeringspartiet att artikulera både relevant samhällskritik (gå i opposition mot samhällets orättvisor och otrygghet) och redovisa de reformer man hittills förmått genomföra.

För det andra gäller det att försöka förändra den politiska dagordningen. Handlar valet uteslutande om brott, straff och migration, vilket nog inte Moderaterna och Sverigedemokraterna har någonting emot, lär Stefan Löfvens parti få svårt att nå ett bra valresultat.

Självfallet måste regeringen svara upp mot de frågor och de krav som väljarna ställer mot bakgrund av dessa utmaningar. Sådant har också skett med, bland annat, stora satsningar på polisen.

Men partiet måste också skaffa sig utrymme att tala om frågor som är ideologiskt skiljande högerut: välfärd och sysselsättning. Detta kan man göra genom att berätta att brottsutvecklingen knappast kan brytas enbart med fler poliser och hårdare lagar. Det krävs också att brottslighetens orsaker angrips.

Då handlar det om en skola som fungerar, om en bostadspolitik som gör att även de med låga inkomster kan efterfråga bra och trygga boenden, om fler vuxna i arbete och färre i arbetslöshet, om social och ekonomisk utjämning. Det är en berättelse som hänger ihop och som väljarna förstår och känner igen.

För det tredje, och kanske viktigast av allt, så måste partiet ta sats mot nästa mandatperiod.

Historien är full av regeringar som har blivit avsatta därför att de misskött sig. Men historien är också full av regeringar som har skött sig, men som ändå inte fått förnyat förtroende.

Människor vill veta vilken politik som ligger runt hörnet. Man vill få klart för sig vilka värderingar och motiv för denna politik som ett parti och en regering har som vill fortsätta regera landet.

Här gav inte den nyligen presenterade valstrategin några vidare svar. Ska Socialdemokraterna åtminstone klättra upp över 30 procent, med möjlighet att nå mer passande 35 procent, bör man redan tidigt under våren ge besked om ambitionerna för nästa mandatperiod.

Rimligt är, bland annat, att göra slut på pensionärsskatten och reformera pensionssystemet. Men också genomföra ytterligare förbättringar för barnfamiljer och låginkomsttagare, trycka ner arbetslösheten under fyra procent och väsentligt öka resurserna till kommuner och landsting. Dessutom hindra privata vinstuttag i den skattefinansierade välfärden, investera mer i trafikinfrastrukturen och bostadsbyggandet, rusta upp sjukförsäkringen och a-kassan samt konkret visa hur man vill minska inkomst- och förmögenhetsskillnaderna.

Detta – som kan kallas traditionell socialdemokratisk politik – skulle inte bara tilltala breda grupper av löntagare och pensionärer utan också sätta press på alliansen. Den skulle tvingas förhålla sig till S – inte tvärtom – och avkrävas svar på vad man väljer mellan skattesänkningar och välfärdssatsningar.

Med andra ord måste nu Stefan Löfven ta initiativet. I politik gäller nämligen inte regeln att den som väntar på någonting gott aldrig väntar för länge. Snarare är det tvärtom.