Den glömska borgerligheten

Ledare
Ardalan Shekarabi
Foto:
Åsa Regnér
Foto:
Annie Lööf
Foto:
Jan Björklund
Foto:
Donald Trump
Foto:

Regeringens vårbudget presenterades i tisdags. Som vanligt hade det mesta redan portionerats ut till de stora medierna. Mer intressant var därför att nagelfara det omfattande siffermaterialet och läsa det finstilta. Samt, som alltid, följa vad som sägs med anledning av innehållet.

Artikeln publicerades 20 april 2017.

Som förväntat var de fyra allianspartierna i förening med de högerextrema Sverigedemokraterna kritiska till det mesta. Det är ju också deras roll som opposition.

Det är nog att begära för mycket att alliansen, i den mån den fortfarande existerar, ska vara ödmjuk. Men det skulle inte skada om de fyra partierna åtminstone någon gång idkade lite självkritik.

Faktum är ju att de för bara drygt två år sedan avslutade ett långt regeringsinnehav. De hade under åtta år alla möjligheter i världen att göra någonting åt de samhällsproblem som man nu kritiserar regeringen för att inte angripa.

* * *

Centerpartiet hävdar nu, exempelvis, att regeringens politik klyver landet. Men vad gjorde man själv inom regionalpolitiken? Det är faktiskt svårt att komma på ett enda beslut eller rejält initiativ.

Partiet hävdar också att regeringen gör för lite mot arbetslösheten. Men under de åtta år som Maud Olofsson och Annie Lööf satt i Rosenbad så steg den kraftigt.Nu sjunker däremot arbetslösheten år för år, även om det går alldeles för långsamt.

Moderaterna driver tesen att regeringen inte har tillräckligt stora överskott i finanserna. Men själv förvandlade man den gamla S-regeringens överskott till stora underskott. Man lånade vidlyftigt till både reformer och skattesänkningar. Har man glömt det?

Under dessa eländiga regeringsår exploderade utbetalningarna av socialbidrag i kommunerna. Tänk på det nästa gång som högerns företrädare med förakt i tonen väser fram uttrycket bidragsberoende.

Folkpartiet torgför uppfattningen att regeringen gör för lite mot krisen i skolan. Men själv ledde Jan Björklund utbildningsdepartementet i hela åtta år. I varje ny internationell undersökning så sjönk de svenska kunskapsresultaten.

Kristdemokraterna för fram kritik mot att regeringen inte avskaffar pensionärsskatten på ett bräde; alltså skillnaden i skatteuttag mellan löntagare och pensionärer. Men själva var man med om att den heliga arbetslinjens namn införa denna orättfärdiga skattemodell. Vissa syndare vaknar ovanligt sent.

* * *

Får man komma med ett råd till den krisande alliansen och dess partier, så är det alltså att reflektera lite över vad man själv gjorde i regeringen och det egna ansvaret för sakernas tillstånd. Det hade nämligen varit till gagn för deras trovärdighet.

* * *

Djupt olustigt har det varit att i veckan läsa om den moderata nämndemannen i Sundsvall.

I en rättegångspaus menade hon att det behövs dödsstraff för ”vissa raser”; ett uttalande som ledde till att domaren avbröt rättegången.

Även om vi försvarar dagens nämndemannasystem, så undrar man ibland vad det är för människor som partierna utser till viktiga uppdrag i samhället.

* * *

Det blir ytterst spännande att följa om och isåfall hur det ansvariga statsrådet Åsa Regnér nu kommer att agera efter S-kongressens beslut om den statliga assistansersättningen, LSS.

* * *

Tyvärr måste man konstatera att Kalmar FF:s säsongsinledning lämnar en del i övrigt att önska. Åtta insläppta mål på årets två första hemmamatcher är faktiskt riktigt uselt.

* * *

”De ska uppföra sig”, sa den amerikanske presidenten Donald Trump om Nordkoreas provskjutningar av diverse missiler och förmodade utvecklande av kärnvapen.

Självfallet har Trump en poäng.

Men det hade nog inte skadat om han själv någon gång följt det rådet.

* * *

Man behövde inte tillbringa många minuter på sociala medier för att konstatera den ogenerade skadeglädje som åtskilliga med borgerlig anstrykning uttryckte efter söndagens Sifomätning.

Precis som denna ledarsida länge förutspått låg Miljöpartiet för första gången på 15 år under den dödliga riksdagsspärren.

Den borgerliga skadeglädjen gick ut på att Miljöpartiet, med rekordlåga 3,2 procent, allvarligt riskerar att ramla ur riksdagen efter nästa val. Ska Gustav Fridolin bli den som leder sitt parti ur riksdagen?

Det är alldeles uppenbart att det lilla regeringspartiet inte har mått bra av regeringsutövandets kompromissande och ansvarstagande.

I många väljares ögon har det på vägen tappat sin lite radikala charm, sin upproriska hållning och sin gröna profil.

De skadeglada borgerliga apologeterna menade därför att det nu gungar för regeringen Löfven. Ramlar Miljöpartiet ur riksdagen så smälter det parlamentariska regeringsunderlaget bort och vägen är både plogad, breddad och asfalterad för en alliansregering.

* * *

Problemet för de som glatt gör denna analys är att i samma mätning så ligger Kristdemokraterna, med sina 2,9 procent, ännu mer skrynkligt till. Det är till och med så att S och V tillsammans är större än de tre allianspartier (M, C och L) som klarar riksdagsspärren.

Man ska alltså ta opinionssiffror för vad de är. Framför allt ska man inte dra stora slutsatser av enskilda mätningar. Hur skadeglad och glömsk man än är.