Det finns inget krig för Ro(s)orna

Ledare Artikeln publicerades
Stefan Löfven måste klara att spela två distinkta roller i fortsättningen. Dels ska han som regeringschef genomföra det liberalt präglade Januariavtalet. Dels måste han som partiledare driva på för en betydligt mer vänsterorienterad fördelningspolitik, bättre arbetsliv, stärkt offentlig sektor och ett miljövänligt samhälle.
Foto: Christine Olsson/TT
Stefan Löfven måste klara att spela två distinkta roller i fortsättningen. Dels ska han som regeringschef genomföra det liberalt präglade Januariavtalet. Dels måste han som partiledare driva på för en betydligt mer vänsterorienterad fördelningspolitik, bättre arbetsliv, stärkt offentlig sektor och ett miljövänligt samhälle.

Den interna socialdemokratiska debatten kommer de närmaste åren att handla om hur mycket man bör gå åt vänster. Det finns knappast några önskemål i partiet om att diskutera politik som inom ekonomi, arbetsrätt och skola som ligger till höger om det som partiet gått med på i Januariavtalet.

Man kan diskutera den form som personerna bakom den nya socialdemokratiska föreningen Reformisterna valde för att framföra sitt budskap. Reformisterna naglar flera av de viktigaste problemen som socialdemokratin har att vänta och anvisar lösningar.

Kvaliteten på de förslag man lägger fram skiftar, men det viktiga insatsen Reformisterna gör är att de lyfter och sparkar igång en debatt som socialdemokratin länge behövt.

Den är viktigare nu än någonsin, eftersom regeringens politik inte får förväxlas med det socialdemokratiska partiets ambitioner. Partiet måste tala med tydlig stämma om frihet, jämlikhet, trygghet och utveckling när regeringen samtidigt i hög grad är bakbunden från att arbeta åt det hållet.

När därför tre ”högersossar” (Harald Ullman, Andreas Henriksson och Åke Johansson) i på Aftonbladets debattsida varnar för ”vänsternostalgi” undrar man hur de tänker. Speciellt som de tre tillåter sig att vara nostalgiska över Kjell-Olof Feldts och Göran Persson insatser.

Tydligen har de glömt att Feldt avgick under en ekonomisk kris och att Göran Persson tvingades att ägna sig åt en saneringspolitik som var nödvändig, men som hade långvariga effekter på svenskt samhällsliv. Det är märkligt att bli nostalgisk över forna tiders sparsamhetskurer – och framförallt saknar det i nuläget politisk relevans.

Faktum är att socialdemokratin hela tiden varnade för den nyliberala vågens effekter. Partiets företrädare varnade för växande klyftor, ökad brottslighet, främlingsfientlighet och sociala problem. Därför kom inte det nyliberala programmet att genomföras lika förödande konsekvent som i till exempel Storbritannien.

Nyliberalismen som internationell idé är begravd. Ingen tror längre på den ”nersippringsekonomi” som socialdemokratin fanns fullständigt ologisk redan på 1980-talet när Reagan lanserade den som grundtanken i sitt ekonomiska program.

Att ekonomisk tillväxt och resurser fördelar sig själva till de som behöver dem är en stendöd liberal tankekonstruktion. Det fanns ingen ”osynlig hand” som fördelade om resurser till de som behövde dem – bara ett hånfullt uppsträckt finger.

Denna ledarsida stödjer Januariavtalet som politisk konstruktion. Däremot är vi kritiska till vissa inslag i denna kompromiss.

Socialdemokraterna måste som parti klara att hålla dessa båda saker i huvudet. Som regering måste man stå för det traditionella socialdemokratiska ansvarstagandet. Som politiskt parti måste man stå för förnyelse, omfördelning och en ekologiskt präglad ekonomisk nyorientering.

Det är socialdemokratin som är den politiska kraft som kan göra det. Man har trovärdigheten när det gäller ansvarstagande och vilja till samarbete, förmågan till förnyelse och framförallt en realistisk uppfattning om problemen.

Mot socialdemokratin finns en allt mer slokande nyliberalism och en kulturkrigarhöger som skapar problem istället för att lösa dem. Där finns inte framtidens lösningar.

Det viktigaste är att samla människor och få dem att tro på en ny och slagkraftig socialdemokrati. Att återfå sitt eget självförtroende och väljarnas förtroende som Sveriges ledande politiska kraft är nödvändigt.

Att tydligt visa att omfördelning och bättre miljömässig resurshållning inte bara är klokt i teorin utan genomförbar politik är den stora, nödvändiga uppgiften. Det är dags att få slut på slöseriet med människor och miljö.

Det finns inget nytt rosornas krig. Nu måste Socialdemokraterna formulera en tydligare, mer solidarisk och mer inkluderande politik med klar vänsterprofil.

I det har Reformisterna gett ett intressant bidrag. Fler röster kommer att behövas. Låt tusen ro(s)or blomma!

Joakim Carlsson