Ekonomisk politik för att klara jobben

Ledare Artikeln publicerades

Den senaste månadsstatistiken från Arbetsförmedlingen visar att arbetslösheten för första gången på nära två år nu ökar.

det är inte förvånande, snarast väntat. Minskningen av arbetslösheten planade ut i våras, och tecken på en vikande internationell konjunktur har varit synliga sedan en tid tillbaka.

Mycket pekar dessvärre på en fortsatt problematisk utveckling. Riskerna för ett storskaligt handelskrig mellan USA och Kina kvarstår, och risken påverkar i sig själv konjunkturen. Detsamma gäller om de ökade konfliktriskerna kring Iran. Brexit är en sedan länge pågående osäkerhetsfaktor för EU-ekonomin, inte minst då för Sverige med tanke på den stora betydelse Storbritannien har för svensk export.

Så frågan är högaktuell vilka ekonomisk-politiska åtgärder som nu krävs.

För det är hos den ekonomiska politiken, regeringspolitiken, som bollen hamnar.

Det som länge varit en traditionell metod att utsaga upp sysselsättning och ekonomi vid en konjunkturnedgång, räntesänkningar (penningpolitik, som det heter på ekonomspråk), har sedan länge slutat bita. Centralbankerna i både USA och EU har drivit lågräntepolitik ända sedan finanskrisen 2008; i Sverige har vi sedan några år minusränta.

Utan att det hjälpt så värst mycket. Investeringar och sysselsättning har aldrig på allvar tagit fart.

Det finns förstås flera orsaker till det, men en viktig faktor är de globala finansmarknadernas tillväxt. De skapar i stor utsträckning sina egna värden, utan omväg över investeringar i produktion (och jobb), och de skapade värdena hamnar i sin tur hos redan mycket förmögna grupper, som oftare placerar pengarna i fast egendom (eller nya aktieaffärer). Återigen utan att påverka produktion och sysselsättning.

Så det som återstår är det som kallas finanspolitik, alltså statliga satsningar av olika slag.

Hur de satsningarna ska utformas borde få bli en stor fråga i höstens budgetförhandlingar. För socialdemokratins del finns det goda skäl att börja diskutera frågan redan nu.

För även om det, kanske, skulle finnas politisk uppslutning kring ATT något behöver göras, är det rätt troligt att åsikterna kommer att gå i sär, även bland partierna bakom januariavtalet, om VAD som ska göras.

Det finns två huvudlinjer när det gäller statliga stimulanser till ekonomin. Den ena handlar om åtgärder för ökad privat konsumtion, vilket i sin antas ge fler jobb. Den andra handlar om direkta investeringar i produktion som direkt skapar jobb.

Den första linjen kan i sin tur delas upp i två.

Den ena handlar om att öka utrymmet för privat konsumtion, exempelvis genom höjda barnbidrag eller sänkt skatt. Den andra handlar om att stärka den offentliga servicen, som ökade statsbidrag till kommuner och regioner för fler tjänster inom, exempelvis, äldreomsorg eller sjukvård.

Socialdemokratins linje bör vara den andra av dessa två - mer pengar till kommuner och regioner. Dels därför att där finns verkliga brister, som behöver rättas till. Dels därför att ekonomiska stimulanser till hushållens konsumtion är åtgärder som sedan decennier tillbaka gett svag utväxling i form av nya jobb.

Så har vi den andra huvudlinje, investeringsstimulanser. Också här kan man tala om två varianter: En handlar om direkta statliga satsningar, exempelvis vägbyggen och järnvägsunderhåll, eller stöd till klimatomställning. En annan handlar om subventioner till privata företag, antingen för investeringar eller för anställningar.

Den första varianten är mer effekt än den andra, helt enkelt därför att det i detta fall handlar om att staten kan styra pengarna till konkreta projekt - medan man i det andra fallet är helt beroende av att tillräckligt många företag är beredda att ta de risker som är förknippade med att satsa i osäkra ekonomiska lägen.

Det får väl dessvärre anses sannolikt att borgerliga partier kommer at förorda de minst effektiva åtgärderna, alltså satsningar på ökad privat konsumtion respektive subventioner till privata företag. Socialdemokratin behöver förbereda sig på den debatten.