En smörklick i stekpannan

Ledare Artikeln publicerades
I fråga om sitt partis relation med Sverigedemokraterna glider Ulf Kristersson (M) omkring som en smörklick i en het stekpanna.
Foto:Tomas Oneborg/SvD/TT
I fråga om sitt partis relation med Sverigedemokraterna glider Ulf Kristersson (M) omkring som en smörklick i en het stekpanna.

Den som försöker följa Ulf Kristerssons uppfattning i fråga om Moderaternas maktpolitiska relation till Sverigedemokraterna måste vara utrustad med ovanligt stort tålamod. Den nye partiledaren kommer nämligen med ständigt nya resonemang, vilket gör att det nära nog är omöjligt att få klart för sig vilken linjen egentligen är.

I fråga om samtal, samarbete eller samregerande med Sverigedemokraterna på riksnivån har han varken riktigt omfamnat eller avvisat den linje som Anna Kinberg Batra lade fast i början av året. Han har slirat och sladdat runt i en massa tankegångar, men inte redovisat något skarpt och stabilt ställningstagande. Man har uppfattat att dörren har varit både öppen och stängd, och ibland samtidigt.

Med lite god vilja tror vi oss dock veta att den dagsaktuella noteringen – som naturligtvis kan vara en helt annan när denna text läses – är att Kristersson gärna, även om alliansen blir mindre än de rödgröna, tar stöd från det högerextrema partiet i fråga om både sakpolitik samt regeringsutövande, men inte kan tänka sig att varken samtala eller förhandla med partiet.

Naturligtvis är detta ohyggligt naivt.

Alla begriper att Sverigedemokraterna inte kommer att ge Kristersson och hans fyrpartiallians något villkorslöst stöd. Partiet kommer självklart att kräva någonting tillbaka och en regering med detta parlamentariska stödhjul skulle vara tvungen att anpassa sig.

Det inser Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L). Därför är denna linje, ursprungligen formulerad av Kristdemokraterna, inte Liberalernas eller Centerpartiets. Frågor fortsätter alltså därför att ställas.

I veckan var det således dags för nya moderata turer i ärendet; denna gång i Aftonbladet.

Först menade Kristersson att han inte kunde tänka sig komma med några besked i fråga om hans parti kan eller ska samarbeta med Jimmie Åkessons partikamrater i kommuner och landsting.

Han ville, förklarade han, inte ”ha nationella pekfingrar som ska tala folk till rätta lokalt”. Det var svårt för någon att tolka på annat sätt än att det var fritt fram för kontaktskapande aktiviteter mellan M och SD syftande till olika former av samarbeten.

Men denna uppfattning hade kort hållbarhet. Det tog bara några timmar innan den nyöppnade dörren, i samma tidning, stängdes med beskedet att ”vi förhandlar, kompromissar, eller samregerar inte med SD”, samt att detta gäller på alla nivåer.

Det var inte något förtydligande. Det var en ny linje – igen.

Kristerssons problem är inte annorlunda än vad Anna Kinberg Batra hade att hantera. Moderaterna är splittrade i frågan. Och där Kinberg Batra, till slut, intog en tydlig ståndpunkt försöker Kristersson tillfredsställa alla.

Genom att markera mot Sverigedemokraterna försöker han hålla mungiporna uppe på partiets SD-kritiker, och genom att hävda att man kan tänka sig regera med SD:s stöd – dock utan att ta i partiet med tång – så försöker han hålla humöret uppe på de som vill ha ett maktövertagande till varje pris.

Väljarna i allmänhet och de andra allianspartierna i synnerhet lär dock knappast nöja sig med en statsministerkandidat som på detta sätt glider omkring som en smörklick i en het stekpanna.

Ytterst är det en fråga om ledarskap; om att uppträda med kraft, klarhet och konsekvens i den viktiga regeringsfrågan.

Men det är tio månader kvar till valet och vem vet – kanske kommer det, så småningom, ett definitivt besked.

Vilket isåfall med fördel bör ske före valdagen, inte efter.

Peter Akinder