Ett alternativ - fast inte i verkligheten

Ledare Artikeln publicerades

Vid sidan om den högeropposition som finns i riksdagen presenterade även Vänsterpartiet häromdagen sin så kallade skuggbudget; alltså sitt alternativ till regeringens statsbudget.

Man kan inte säga något annat än att Jonas Sjöstedts parti verkligen försöker vara just ett riktigt vänsterparti.

Partiet höjer skatterna med 38 miljarder kronor nästa år och med 60 miljarder år 2021. Framför allt höjs kapitalbeskattningen. Skillnaden i beskattning mellan å ena sidan löntagarna och å andra sidan de som har sjuk- och aktivitetsersättning, a-kassa eller sjukpenning försvinner på två år.

Vänsterpartiet föreslår dessutom stora satsningar på både socialförsäkringarna, pensionerna, äldreomsorgen, tandvården, psykiatrin, studenterna, skolan, kulturen, kommunerna – ja, det är en rätt betydande lista på reformer som lanseras.

Det här är vänsterpolitik på det sätt som Vänsterpartiet hade genomfört den om man hade haft egen majoritet och inte behövt kompromissa med andra.

I status är det ingen skillnad jämfört med de skuggbudgetar som Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har presenterat.

Om den politiska ansatsen är det inte mer att säga än att Vänsterpartiet, efter fyra års rödgrönt samarbete, försöker odla sin särart och profilera sig.

För partiledaren Jonas Sjöstedt har det säkert sina fördelar. Han har fått intern kritik för att inte vara tillräckligt mycket vänster. Möjligen blir det lättare för honom nu – när partiet kan lägga fast sin egen politik helt utan hänsyn till andra.

Vänsterpartiet får med budgeten något att lyfta i debatten och har hela tiden något eget att hänvisa till.

Men man måste komma ihåg att V-budgeten inte är ett verkligt alternativ till den budget som regeringen i samarbete med Centerpartiet och Liberalerna har presenterat.

Man kan nämligen konstatera att denna skuggbudgeten inte är möjlig för Socialdemokraterna som regeringsparti att ens förhandla om – eftersom det omedelbart skulle leda till att Liberalerna och Centerpartiet bröt samarbetet med regeringen. I det läget skulle det inte finnas något parlamentariskt underlag för Stefan Löfven som statsminister längre.

Man kan dessutom konstatera att budgetförslaget inte heller har en möjlighet att få gehör i riksdagen – eftersom det inte finns någon rödgrön majoritet.

Snarare finns i riksdagen den splittrade fyrpartiallians samt Sverigedemokraterna som för ett år sedan tillsammans avsatte Stefan Löfven som statsminister och den begynnande extremallians som, med hjälp av Liberalernas och Centerpartiets nedlagda röster, fick igenom en högerbudget.

Man kan utgå ifrån att Vänsterpartiets ledning är väl medveten om detta även om man då och då försöker intala allmänheten att det hade varit bättre för Socialdemokraterna att i det här läget samarbeta vänsterut.

Men det är, som sagt, mer en önskedröm än någonting annat. Riksdagen ser nämligen ut som den gör; och därför kan också Jonas Sjöstedts parti gå fram med sin politik på det sätt som nu sker.