”Ett lågavlönat jobb är bättre än inget jobb och ett ännu lägre bidrag”

Ledare Artikeln publicerades
Utbildning- och arbetsmarknadspolitik räcker inte till för att lösa utsatta gruppers sysselsättningsproblem, skriver Lars Calmfors i ett genmäle.
Foto: JONAS EKSTRÖMER / TT
Utbildning- och arbetsmarknadspolitik räcker inte till för att lösa utsatta gruppers sysselsättningsproblem, skriver Lars Calmfors i ett genmäle.

I en ledare 16/8 kommenterar Joakim Carlsson min kolumn i DN 14/8 om att de marginalskattesänkningar som aviseras i januariavtalet av fördelningsskäl bör kombineras med högre kapitalbeskattning.

Ledaren är i huvudsak positiv till min argumentation och pekar på enigheten bland ekonomer i skattefrågor som borde kunna underlätta en skattereform.

Carlsson är rädd för att det ekonomiska läget i kommuner och regioner ska tvinga fram högre kommunalskatter. Jag delar åsikten att det bör undvikas genom höjda statsbidrag. Man kan också diskutera om marginalskattesänkningar bäst sker genom lägre statlig skatt på medelhöga inkomster eller lägre kommunalskatter.

Ledaren uttrycker samtidigt förvåning över att jag nu oroar mig för inkomstskillnaderna samtidigt som jag intar ”den extremt cyniska ståndpunkten” att lönerna permanent bör sänkas för lågutbildad arbetskraft. Det finns därför skäl att klargöra mina förslag om detta.

Utgångspunkten är svårigheterna att få lågutbildade i allmänhet och lågutbildade utrikes födda i synnerhet i arbete. Därför behöver utbildnings- och arbetsmarknadspolitiska satsningar kompletteras med att arbetsmarknadens parter avtalar om nya typer av permanenta jobb med låga kvalifikationskrav och som betalas lägre än dagens minimilöner.

Grundtanken är att ett lågavlönat jobb är bättre än inget jobb och ett ännu lägre bidrag. Men jag har också föreslagit extra jobbskatteavdrag för personer på sådana lågbetalda jobb för att inte inkomsten efter skatt ska bli för låg. Ett alternativ är kompletterande bidrag (som på regeringens etableringsjobb). Också lågkvalificerade jobb kan fungera som en språngbräda in på arbetsmarknaden: 45 procent av dem som får ett sådant jobb har efter åtta år ett mer kvalificerat arbete. Siffran bör kunna ökas genom generösa studiestöd.

Utbildning- och arbetsmarknadspolitik räcker uppenbarligen inte till för att lösa utsatta gruppers sysselsättningsproblem. Då kan vi inte bara anta bort problemen utan måste fundera också på andra åtgärder.

Lars Calmfors

Professor emeritus i internationell ekonomi och forskare vid Institutet för Näringslivsforskning

 

Svar:

Det är vänligt av professor Calmfors att förtydliga sin ståndpunkt och jag ska därför utveckla min.

En grundläggande invändning mot tanken att permanent sänka lägstalönerna är att djupgående ingrepp i lönebildningen utifrån är fel. ”Samtidigt ger lägre ingångslöner antagligen en viss press nedåt också på den allmänna lönenivån för lågutbildade” har den inte helt okände ekonomen Lars Calmfors konstaterat (DN 1/3-2016 ).

Det betyder att de lägst avlönande blir de som betalar för att de lågkvalificerade tar sig in på arbetsmarknaden. Professorn får ursäkta, men det är cyniskt att ställa de med lägst inkomster mot varandra och riskerar att öka de sociala spänningarna.

Det viktigaste är dock att mycket lite tyder på att Calmfors modell skulle ge flera jobb. Arbetsgivare anställer folk som de behöver, inte för att arbetskraften är billig. Matchningsproblematiken försvinner inte för att man artificiellt skapar en ny underklass.

Sedan industrialismens inträde har de enklaste jobben alltid varit först att försvinna – de är de första att mekaniseras, rationaliseras bort eller effektiviseras.

Relativt höga lägstalöner bidrar till det förändringstrycket. Att vara lågavlönad är därför idag inte detsamma som att vara lågkvalificerad. Jag förnekar inte existensen av en del ”enklare” jobb, men de blir allt färre. Att försöka öka dess antal genom att manipulera lönerna verkar strida mot 250 år av rationellt tänkande kring produktion.

Jag är inte helt och hållet övertygad om att de mellan arbetsmarknadens parter framförhandlade etableringsjobben blir någon succé. Men enigheten är bra och utformningen verkar i alla fall sundare än de förslag professor Calmfors för fram.

Joakim Carlsson

Politisk krönikör