Fega inte ur skattedebatten!

Ledare Artikeln publicerades
Det är dags att börja tala om den andra sidan av saken också: Vilka skador det blir, på ekonomin på samhället och för individerna, om sådan som skatterna är tänkta att fungera, får allt större brister och fungerar allt sämre – därför att det finns för litet pengar att finansiera dem med.
Foto:JESSICA GOW/TT
Det är dags att börja tala om den andra sidan av saken också: Vilka skador det blir, på ekonomin på samhället och för individerna, om sådan som skatterna är tänkta att fungera, får allt större brister och fungerar allt sämre – därför att det finns för litet pengar att finansiera dem med.

”Om det offentliga åtagandet ska kunna bibehållas krävs det dock stora utgiftsökningar de kommande åren. Om detta ska finansieras fullt ut kommer skatterna att behöva höjas med ca 160 miljarder kronor 2016 – 2020.”

Så skriver statliga Konjunkturinstitutet, KI, i sin senaste konjunkturprognos för två veckor sedan.

Siffran är en ironisk pendang till Alliansens skattesänkningar: 160 miljarder motsvarar hela kostnaden – och litet till - för dem.

De skulle alltså i någon form behöva återtas, enbart för att betala för ”det offentliga åtagandet” – välfärdspolitik, infrastruktur, rättsväsende, integrationspolitik – i den omfattning det har i dag.

Det är framför allt de demografiska förändringarna – fler personer över 65 och fler under 20 år, med de större krav det ställer på skola, sjukvård och olika former av omsorg – som förklarar KI:s beräkningar av skattehovet.

Det handlar alltså ”bara” om vad som behövs för att betala det ökade behovet av de tjänster som stat och kommun redan ansvarar för. Inte om några reformer eller förstärkningar.

Som i och för sig också skulle behövas, med tanke på att exempelvis äldreomsorgen i dag är kraftigt underbemannad, och personalen sorgligt underbetald. Eller på att det behövs stora satsningar inom vuxen- och arbetsmarknadsutbildning för den förhållandevis höga andelen lågt utbildade bland dagens flyktinginvandrare.

De nödvändiga satsningarna för förbättrad kollektivtrafik och ökat bostadsbyggande ska vi bara inte tala om…

Så det är hög tid för socialdemokratin att sluta skygga inför de stora utmaningarna som välfärdspolitiken, och med det skattepolitiken, ställer.

Det är förvisso inte populärt att tala om, än mindre genomföra, skattehöjningar. Och borgerliga debattörer kommer att tala om vilka skador det blir på ekonomin av den ena eller andra tilltänkta höjningen.

Men det är dags att börja tala om den andra sidan av saken också: Vilka skador det blir, på ekonomin på samhället och för individerna, om sådan som skatterna är tänkta att fungera, får allt större brister och fungerar allt sämre – därför att det finns för litet pengar att finansiera dem med.

Sämre stöd till elever med svårigheter i skolan slår ut som arbetslöshetsproblem och behov av socialbidrag senare i livet. Försämrad äldreomsorg gör att anhöriga går ner i arbetstid (och inkomst) för att själva kunna hjälpa. Ideliga förseningar i kollektivtrafiken leder till tidsförluster som betyder både personlig stress och produktionsbortfall.

Och för låg bemanning i vård och omsorg sliter ner personal och driver upp sjukskrivningarna…

Den som har pengar kan till viss del köpa sig förbi bristerna i de skattefinansierade tjänsterna, fast då kan man ju å andra sidan fråga vad det egentligen var för glädje med den sänkta skatten. Men många – de flesta – kan det inte.

Och de samhällsskador som inträffar, när köerna till sjukvården växer och resultaten i skolan sjunker, de drabbar alla.

Dit hör också skadorna av otillräckliga satsningar på integrationspolitiken.

Skattedebatten är egentligen två.

Den ena handlar om att våga driva offensiv opinion för det som gör skattehöjningar nödvändiga: välfärdspolitikens betydelse, och de krav som befolkningsförändringarna – inklusive flyktinginvandringen – ställer.

Den andra handlar om hur skattesystemet ska se ut.

För det är på inte sätt självklart att återtagandet av de moderata skattesänkningarna ska göras genom höjda inkomstskatter.

Faktum är att skattesystemet i dag fungerar illa. Vi har, exempelvis, ett antal skadliga skatteavdrag, framför allt då ränteavdragsrätten. Vi har en underbeskattning av kapital, och en överbeskattning av arbete. Vi har en flora av arbetsmarknadspolitiskt motiverade subventioner, som var och för sig kan verka förnuftiga, men som sammantaget har uppenbart snedvridande effekter.

Och eftersom det nu, om än litet långsamt, börjar växa fram förutsättningar både för att ta i några av de verkligt svåra frågorna – som ränteavdragen – och för att tillsätta en stor parlamentarisk skatteöversyn, borde socialdemokratin driva på för det.