Fem misstag av Löfven

Ledare Artikeln publicerades
Även om regeringen Löfven gjorde åtskilligt rätt i en besvärlig parlamentarisk situation går det inte att komma ifrån att man också gjorde misstag som inte var någon tillgång för Socialdemokraterna när väljarna gick till val för en dryg vecka sedan.
Foto: Claudio Bresciani/TT
Även om regeringen Löfven gjorde åtskilligt rätt i en besvärlig parlamentarisk situation går det inte att komma ifrån att man också gjorde misstag som inte var någon tillgång för Socialdemokraterna när väljarna gick till val för en dryg vecka sedan.

Som tidigare konstaterats på denna ledarsida skaver det att så många socialdemokrater tycks vara nöjda med ett valresultat på dryga 28 procent – partiets sämsta på över ett sekel. Ska Socialdemokraterna lyckas utforma en politik som vinner tillbaka det förlorade förtroendet gäller det att inte bara lita på heroiska insatser av valarbetarna veckorna innan valet utan framför allt lära av de felsteg man tagit.

Även om regeringen Löfven gjorde åtskilligt rätt i en mycket besvärlig parlamentarisk situation går det inte att komma ifrån att man också gjorde misstag som inte var någon tillgång för Socialdemokraterna när väljarna gick till val för en dryg vecka sedan.

Det första stora misstaget var att Socialdemokraterna positionerade sig som ett mittenparti, där konflikten inte gick mellan höger och vänster utan mellan Sverigedemokraterna och resten av riksdagens partier. När Stefan Löfvens parti uttalat ställde sig i mitten uppfattades man av många som ideologiskt grått och politiskt ointressant; som ett parti som inte slåss för något mer och större än makten.

Många gamla S-väljare kände inte igen sitt gamla parti, särskilt med tanke på att det blev en regeringskoalition med Miljöpartiet. Nu var den koalitionen, sett till det politiska läget, förmodligen den enda möjliga. Men de bägge regeringspartierna dränerade varandra på förtroende.

Medan miljöpartisterna talade om hur mycket de upplevde sig överkörda så råder ingen tvekan om att många socialdemokrater på industriorter, i gles- och landsbygd samt i gruppen gamla gråsossar ansåg att Miljöpartiets politik och profil var ett stort problem.

Det andra misstaget var att regeringen startade sin välfärdsoffensiv alldeles för sent för att människor skulle uppleva påtaglig skillnad i sin vardag. Egentligen var det först under det sista regeringsåret som Magdalena Andersson på allvar öppnade plånboken.

Nog för att regeringen ärvde ett underskott i finanserna av regeringen Reinfeldt. Men utrymme fanns långt tidigare att göra betydligt mer för att verkligen åstadkomma förbättringar, exempelvis i sjukvården, för barnfamiljer och pensionärer. Vilket ledde till att regeringen fick föra en valrörelse mot bakgrund av, bland annat, en växande social och ekonomisk ojämlikhet samt en känsla av ökad otrygghet.

Det tredje misstaget handlar om arbetslösheten. Visserligen förkunnar regeringen, på goda grunder, att sysselsättningen har vuxit och arbetslösheten har sjunkit. Men långtidsarbetslösheten har bitit sig fast och stora grupper har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden.

I denna socialdemokratiska paradgren lyckades inte partiet leverera ett tillräckligt bra resultat för att övertyga väljarkåren att det är möjligt att nå målet om EU:s lägsta arbetslöshet till år 2020. Känslan hos många är att en arbetslöshet på över sex procent i en god konjunktur är cementerad.

Det fjärde misstaget – kanske mandatperiodens största – var regeringens svårbegripliga och valhänta hantering av LSS.

Vecka ut och vecka in kom via mediernas försorg omänskliga berättelser om hur samhället mest utsatta förlorade sitt stöd och sin hjälp när Försäkringskassan, med domar och regelverk i ryggen, beslutade om indragningar. Därmed bekräftades många människors känsla av att välfärdsstaten var på ett sluttande plan.

Den politiska skötseln av denna reform för sjuka och funktionshindrade blev en kvarnsten om halsen för ett parti som i andra sammanhang försöker hålla huvudet högt i välfärdsfrågor.

Det femte misstaget var hattandet omkring migrationspolitiken. Ingen tvekan kan råda om att det fanns poänger med att strama åt mottagandet efter hösten 2015. Ingen tvekan kan heller råda om att många människor gjorde enorma insatser för att hjälpa de människor som kom till vårt land under kaotiska omständigheter.

Men när regeringen sedan använde resten av mandatperioden åt att mest tala om alla bekymmer med det stora asylmottagandet och alla svårigheter med integrationen, istället för stoltheten att ha varit med och räddat livet på många människor samt de möjligheter som ligger i migrationen, uppfattade många att Sverigedemokraternas världsbild verifierades.

Det var verkligen ingen belastning för SD när bilar sattes i brand och frågor om brott och straff växte i opinionen. Det betydde även att andra frågor om sysselsättning, välfärd, arbetslivet och jämlik fördelning hamnade i bakgrunden.

Med bara några månader kvar till valet gav dessutom regeringen två helt motstridiga besked: dels skulle den strama migrationspolitiken ligga fast under överskådlig tid, dels skulle den så kallade gymnasieamnestin för unga asylsökande genomföras. På kort tid lyckades Socialdemokraterna göra sig ovän med både de som vill ha en stram migrationspolitik och de som vill lätta upp densamma.

Det finns mycket att diskutera och dra slutsatser av. Med 28 procent i riksdagsvalet behöver Socialdemokraterna en prestigelös eftervalsdebatt. Den får inte glömmas bort när frågor om regeringsbildningen nu pockar på uppmärksamhet.