Förhoppningar och farhågor inför ett partiledarval

Ledare Artikeln publicerades
Man kan tänka sig att starka borgerliga krafter både inom och utom Liberalerna nu, bakom draperierna, verkar för en efterträdare till Jan Björklund som är mer välvilligt inställd till både Jimmie Åkessons högerextrema parti och till blockpolitiken.
Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT
Man kan tänka sig att starka borgerliga krafter både inom och utom Liberalerna nu, bakom draperierna, verkar för en efterträdare till Jan Björklund som är mer välvilligt inställd till både Jimmie Åkessons högerextrema parti och till blockpolitiken.

Medan Liberalerna funderar över vem som ska efterträda Jan Björklund och rädda kvar partiet i riksdagen efter valet år 2022, ser stora delar av det politiska Sverige det förestående partiledarskiftet lite mer maktpolitiskt.

Eftersom Liberalerna, till skillnad från Centerpartiet, är ett rätt splittrat parti i regeringsfrågan finns det förhoppningar på högerkanten om att partiet ska välja en partiledare med en annan syn på att regera med stöd av Sverigedemokraterna än den Jan Björklund gett uttryck för.

Björklund gjorde nämligen i valrörelsen en stor poäng av att hans adopterade barn aldrig skulle behöva få se sin pappa medverka till att ge Sverigedemokraterna politisk makt.

Från moderat och kristdemokratiskt håll hoppas man att en ny partiledare inte ska känna sig bunden av det löftet och att det därför ska bli möjligt att förflytta Liberalerna från samverkan med regeringen och Centerpartiet tillbaka in i den gamla alliansen.

Visserligen skulle inte riksdagsgrupperna för Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna samla ihop mer än 173 av 175 nödvändiga mandat. Men det skulle sätta en stark press på inte minst Centerpartiet att som ensamt före detta alliansparti göra samma resa – allt i syfte att omvandla riksdagens högermajoritet i ett regeringsinnehav för den gamla alliansen; stött av Jimmie Åkessons parti.

Man kan alltså tänka sig att starka borgerliga krafter både inom och utom Liberalerna, bakom draperierna, nu verkar för en efterträdare till Jan Björklund som är mer välvilligt inställd till både blockpolitik och SD-stöd i riksdagen.

Det som är en förhoppning på den ena kanten är samtidigt en farhåga på den andra. Historien lär oss nämligen att man inte kan bortse ifrån ansvariga partiföreträdares betydelse, särskilt när stora och strategiska beslut ska fattas.

Kunde Kristdemokraterna helt osentimentalt bryta handslaget om decemberöverenskommelsen under förra mandatperioden ska man inte utesluta att Liberalerna, efter ett partiledarskifte, kan göra något liknande.

Särskilt gäller det, som sagt, om partiet väljer en kritiker till Januariavtalet eller någon som känner sig mer bunden till den gamla alliansen än till det nya samarbetet med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet.

Visserligen vet vi att den pågående liberala kräftgången i opinionen inte enbart kan förklaras av januariavtalet. Snarare är det ett mångårigt förfall som har flera vitala förklaringar.

Men fortsätter Liberalerna kräftgång i opinionen och partiet gör ett katastrofalt resultat i maj månads EU-parlamentsval lär kraven komma på en kursändring och det enklaste är att peka på det som hänt senaste månaderna.

Det förestående partiledarvalet där Jan Björklund ska ersättas är alltså intressant och kan vara avgörande för betydligt fler än de närmast sörjande liberala partiaktivisterna.