Gärna en debatt på vänster planhalva

Ledare Artikeln publicerades
LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson har bjudit in Jonas Sjöstedt (V) för att diskutera hur den politiska debatten mera kan föras på vänster sida.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson har bjudit in Jonas Sjöstedt (V) för att diskutera hur den politiska debatten mera kan föras på vänster sida.

LO har bjudit in Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt för att diskutera hur man ska kunna föra över mer av den politiska debatten till den vänstra planhalvan.

Och det, kan man hålla med om, är högeligen önskvärt. Man skulle till och med kunna säga nödvändigt.

Vi har uppenbart ett antal problem med dagens samhällsutveckling. Vi har växande ekonomiska klyftor och en segregation som driver på nya sociala spänningar. Vi har ökande osäkerheter i arbetslivet och ökad förslitning av arbetskraften, inte minst i LO-yrkena. Välfärdstjänsterna är underfinansierade, bostadsbristen är besvärande och järnvägen förfaller.

Ingenting av detta kan lösas med de metoder som dominerat de senaste decenniernas politik, alltså att släppa in mer av privata vinstintressen i välfärden, överlåta bostadsbyggandet till marknadsmekanismerna, luckra upp arbetsrätten bakvägen som alliansregeringen gjorde, och sänka skattekvoten.

Snarare är det den sortens lösningar som lett till dagens besvärande problem.

Samhälle, samfällighet, samfund – alltihop är ord som handlar om något gemensamt, något som måste skötas med utgångspunkt i de gemensamma intressena hos dem som ingår i det.

Men de senaste decennierna har dominerats av föreställningen att om enskilda företag, och enskilda individer, får större möjligheter att söka efter sin speciella nytta, så blir det gemensamma resultatet också det bästa möjliga.

Därför har allt mer överlämnats till marknadsmekanismerna – alltså sökandet efter den egna nyttan – medan de politiska besluten, de som ska utgå från det gemensamma, trängts tillbaka.

Det där brukar kallas teorin om den osynliga handen som ordnar allt till det bästa.

Verkligheten har, under de mer än tvåhundra år som gått sedan den där teorin formulerats, hela tiden motbevisat den.

För det är ju alltså så att somliga har mycket större möjligheter än andra att tillgodose just sina speciella intressen, därför att de är i ekonomiskt överläge.

Effekterna av det blir samhällsproblem. Bostadsbristen till exempel handlar främst om att det inte finns hyreslägenheter som folk med låga inkomster kan betala. Byggföretagen bygger inte bostäder de inte tjänar på.

Internationellt växer i dag debatten om marknadsmekanismernas otillräcklighet som samhällsbyggare. Allt fler lyfter fram de negativa sociala effekterna – växande klyftor, ökande regional ojämlikhet, osäkerhet i arbetslivet – som tydligt kopplade till marknadsliberaliseringarna. Allt fler konstaterar också att detta har tydliga kopplingar till högerpopulismens framväxt.

Och allt fler konstaterar att botemedlen ligger i politiska åtgärder; det finns till och med liberala debattörer som börjar tala positivt om fackföreningar…

I debatten om nödvändigheten av att kraftigt minska användningen av fossila bränslen finns också krav på mer kraftfulla politiska styrmekanismer. Det senare förklarar, parentetiskt, varför konservativa grupper så ofta hamnar i ett förminskande av klimatproblemen; de åtgärder som krävs stämmer inte med deras syn på statens roll.

Visst har vi en debatt om de negativa effekterna av marknadsliberaliseringen också i Sverige. Men den är mer splittrad, och den har framför allt inte nått in i politiken. Den rödgröna regeringen under förra mandatperioden gjorde några försök att vända utvecklingen inom välfärdssektorn, men möttes av hårt motstånd.

Och i januariavtalet har man fått ge upp och i stället lämna nytt utrymme för idéerna att bara vinstintresset släpps fritt, blir samhällsnyttan också hög. På de punkter som i vid mening rör makten inom ekonomin – arbetslivet, hyressättningen, vinsterna i välfärden – har de borgerliga avtalsparterna inte flyttat sig en millimeter.

Återstår alltså att börja flytta debatten.

Egentligen borde det inte vara svårt – helt enkelt därför att det finns så mycket av rena fakta, och mycket av kritik från stora grupper väljare, att stödja förändringskraven på.

Men allt detta har funnits rätt länge. Det finns svenska forskningsstudier och en hel del av granskning i media utan att det på allvar rubbat den offentliga debatten eller fått genomslag i valresultaten.

Det är alltid viktigt hur kritik presenteras för att den också ska slå an – och om man i ett samhälle som i decennier matats med argument för marknadens förträfflighet ska ändra bilden, kanske man måste hitta nya infallsvinklar än dem som gällde för 30 år sedan?

Kanske är det också en fråga om bristande socialdemokratisk självsäkerhet? Trovärdighet i kritik handlar i mycket om hur övertygad kritikern är. Med den defensiva hållning S länge haft till marknadsliberalismen har den kritik partiet likväl har inte formulerats tillräckligt tydligt?

En stark och tveklös debatt inom socialdemokratin behövs på den här punkten. Inklusive, förstås en debatt om vilka de nya alternativen är.

För så enkelt som att återgå till 1970-talets lösningar är det förstås inte.