Ett gott syfte - men fel reform

Ledare
Idéer om sänka arbetsgivaravgifter har kritiserats av både expertmyndigheter och respekterade bedömare men blir nu verklighet.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Idéer om sänka arbetsgivaravgifter har kritiserats av både expertmyndigheter och respekterade bedömare men blir nu verklighet.

Enligt det ohejdade flödet av budgetnyheter som nu strömmar in har alltså regeringen och de två mittenpartierna kommit överens om sänkta arbetsgivaravgifter för unga, nyanlända och långtidsarbetslösa – en reform som fullt ut kostar statskassan sex miljarder kronor.

Att de bara orkar.

Visserligen ligger det i linje med det så kallade Januariavtalet. Men det går inte att komma ifrån den massiva kritik som tidigare försök med just sänkta arbetsgivaravgifter gav upphov till – experiment som den gamla regeringen Reinfeldt genomförde och den nuvarande regeringen sedan avskaffade.

Bland annat gjorde Arbetsförmedlingen, Riksrevisionen och Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) tummen ner för dessa idéer. Det konstaterades att sänkningarna var mycket dyra och inte särskilt effektiva.

En arbetsgivare anställer nämligen bara det antal som behövs för att klara den efterfrågan på de varor och tjänster som man tillhandahåller.

Visst kan sänkt arbetsgivaravgift innebära en lättnad. Men mest lär det innebära att det blir en subvention av ett jobb som hade kommit till stånd i alla fall eller att man anställer just en ung, nyanländ eller långtidsarbetslös istället för någon annan.

Sänkt arbetsgivaravgift innebär alltså inte att antalet jobb blir fler i någon större utsträckning.

Men problemet på arbetsmarknaden är inte i främsta hand att det är för dyrt att anställa utan att efterfrågan på företagens varor och tjänster är för lågt och att många arbetsgivare har svårt att rekrytera välutbildad arbetskraft.

När regeringen Reinfeldt genomförde sina försök med sänkta arbetsgivaravgifter blev resultatet mest att arbetslösheten steg och underskottet i finanserna rakade i höjden.

När regeringen Löfven under förra mandatperioden sedan avskaffade dem – i hård strid med bland annat Annie Lööfs parti – ökade istället sysselsättningen och underskottet i finanserna vändes till ett överskott.

Dessutom måste man komma ihåg att arbetsgivaravgiften finansierar en rad förmåner.

När de nu sänks undergrävs finansieringen av viktiga samhälleliga nyttigheter som arbetsskadeersättning, föräldraförsäkring, pensioner och sjukersättning. I det förslag till ”ingångsavdrag” som nu aviseras tas två tredjedelar av arbetsgivaravgiften bort så arbetsgivaren enbart betalar ålderspensionsavgift.

En gång var alltså dessa breda avgiftslättnader borgerlig politik. Genom Januariavtalet är de upphöjda till regeringspolitik i socialdemokratisk tappning. Efter finansminister Magdalena Anderssons tidigare mycket hårda kritik mot dessa idéer kan införandet bara förklaras som en del av en kompromiss.

Syftet är alltså gott – att skapa fler jobb – men reformen är fel.

Sett till vad Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna tycks ha fått igenom i budgetsamarbetet är det nog många som väntar på svar på det stora som Socialdemokraterna ska ta åt sig äran av.

Man kan bara hoppas att det blir en osedvanligt rejäl satsning på välfärden i kommuner och regioner.