Har vi vant oss vid arbetslöshet?

Ledare
Är massarbetslöshet, för det är i grunden så den måste beskrivas när över 350 000 saknar jobb, en naturlig och acceptabel del av vårt samhälle?
Foto: Jessica Gow/TT
Är massarbetslöshet, för det är i grunden så den måste beskrivas när över 350 000 saknar jobb, en naturlig och acceptabel del av vårt samhälle?

Sysselsättningen ökar och arbetslösheten faller. Så har det presenterats åtskilliga gånger de senaste åren – så ofta att arbetslösheten nästan har försvunnit som samhällsproblem i den offentliga debatten.

Man kan föreställa sig att torsdagens arbetskraftsundersökning från SCB inte kommer att utgöra något undantag.

Också den visar nämligen att sysselsättningen ökar och arbetslösheten faller. Antalet i arbete är nu 54 000 fler än för ett år sedan. Sysselsättningsgraden ökar. Arbetslösheten har enligt säsongsrensade data fallit till 6,2 procent. Såväl antalet arbetade timmar som de som har fast anställning fortsätter att växa. Naturligtvis är det glädjande siffror.

Mindre glädjande är emellertid att i februari var antalet arbetslösa hela 358 000. Antalet arbetslösa i åldern 15-24 år har till och med, enligt SCB, ökat med 23 000 under det senaste året.

Samtidigt har arbetslösheten och de arbetslösa, i princip, försvunnit ur den offentliga debatten.

Nog för att frågan då och då nämns. Men det är inte många år sedan som arbetslösheten – vad den gör med både enskilda människors trygghet och med samhället i stort – var det som dominerade den politiska diskussionen.

Politiker, partier, ekonomer och intresseorganisationer lyfte dagligen och stundligen arbetslösheten som samhällsproblem. Det fanns inte ett nyhetsmedia som inte skrev spaltmeter och rapporterade om situationens allvar. Det ordnades särskilda debatter, politiska program lanserades och åtgärdsförslag presenterades.

När arbetslösheten nu är drygt sex procent – en nivå som den sorgligt nog verkar ha etablerat sig på – anses den uppenbarligen som en mindre viktig fråga än när den för några decennier sedan var 2-3 procent.

Mest diskussion i närtid blev det efter beskedet att stora delar av arbetsförmedlingens verksamhet ska privatiseras. Det tycks till och med vara så att regeringen har övergivit sitt mål om att ha EU:s lägsta arbetslöshet till år 2020.

Perspektiven förändras. Frågorna måste ställas: Har vi vant oss vid arbetslöshet?

Är massarbetslöshet, för det är i grunden så den måste beskrivas när över 350 000 saknar jobb, numera en naturlig och acceptabel del av vårt samhälle?

Beror den förhållandevis stora tystnaden på att arbetslösheten är mångdubbelt högre bland utrikes födda än bland de som är födda och uppvuxna i Sverige?

Perspektiven förändras.

Men det borde inte vara tyst. Tvärtom förtjänar frågan att finnas i den politiska och ekonomiska debattens centrum.

Arbetslöshet undergräver människors egen försörjning och leder till växande ekonomiska och sociala skillnader. För varje tiondel som den pressas tillbaka växer människors känsla av trygghet och samhällets ekonomi och välfärd stärks.

Därför borde samhällets alla resurser mobiliseras för att skapa förutsättningar för arbete åt alla.

Det finns mycket att göra.

Väsentligt fler i utbildning, praktik och anställningar i välfärden. En aktiv arbetsmarknadspolitik. Handslag mellan staten, fackliga organisationer och arbetsgivare. Stora offentliga investeringar i forskning och teknisk utveckling, i trafikinfrastruktur och bostadsbyggande. Insatser via både finans- och penningpolitiken.

Det behövs fler politiker, framför allt socialdemokrater, som håller diskussionen om arbetslösheten och de arbetslösa levande med målet om full sysselsättning för ögonen.