Historiskt och ohistoriskt i Kalmar

Ledare Artikeln publicerades

 

Det har varit en fascinerande vecka.

Den amerikanska nyhetskanalen CNN hade veckan med Kalmar Slott på en lista över ”Världens 21 vackraste slott”. Alltid något för Kalmarborna att vara stolta över i sommarvärmen.

Å andra sidan är vi väl medvetna om slottets skönhet och betydelse för staden. I stort sett allt som har med turism att göra i den här staden börjar eller slutar med slottet. Det är ett fantastiskt riktmärke för den som besöker staden. Efter många i staden blir man själv avtrubbad, men gäster reagerar ofta överväldigat redan av vyn från parkeringen mittemot järnvägsstation.

Som riktmärke är slottet också fantastiskt, vilket de ansvariga på Krusenstiernska Teatern säkert ha insett. Anvisningen ”gå till slottet, vänd ryggen mot det och gå gatan från tills du till vänster ser en gård omgiven av ett högt plank” är inte särskilt komplicerad och har fört tusentals människor till föreställningarna.

Jag är ingen expert på hyressättning, men att Krusenstiernska Teatern får hyra in sig på Krusenstiernska gården för runt 300 000 kronor om året samtidigt som stiftelsen kämpar med brist på pengar verkar egendomligt. Speciellt när man, som Östra Smålands redaktion, beräknar biljettintäkterna för teatern till cirka 15 miljoner kronor.

Det skulle betyda att hyreskostnaden motsvarar två procent av intäkterna. Producenten Vicky von der Lancken har sysslat med nöjesproduktioner i snart 50 år, men det här måste vara en av hennes bästa affärer.

Visst, varje produktion är förenad med stora kostnader. Scen, teknik, personal och skådespelarlöner kostar pengar. Krusenstiernska gården är ju i grunden bara teater därför att producenterna gör den till en teater. De måste göra hela arbetet.

Samtidigt spelar miljön stor roll för succén. Som tidigare nämnts är det väldigt lätt att hitta till Krusenstiernska även för den som inte tidigare besökt Kalmar. På teaterns egen hemsida beskrivs trädgården som ”en sagolik idyll”. Även producenterna erkänner således att denna unika plats är en viktig del av hela upplevelsen.

Det här handlar inte om att sätta åt de som producerar pjäserna. Tvärtom ska de ha all heder av att ha lyckats skapa något jag själv trodde var omöjligt – en motvikt på östkusten till Fredriksdalsteatern i Helsingborg och Vallarna i Falkenberg och med minst lika bra rykte. Det är en ansenlig prestation.

Men en ny förhandling om en något högre hyra för trädgården kan knappast knäcka det framgångsrika konceptet. Ingen vinner på att Krusenstiernska gården förfaller.

Det här borde gå att lösa med en smula god vilja.

Den som söker underhållning i Kalmar och varken gillar att gå på renässansslott eller att se på farser, kan alltid läsa Barometerns ledarsida. Där torgförs dagligen lustiga åsikter, då och då grundade på en rent studentikos historieuppfattning.

Som det här påståendet, från en ledare den 7 augusti: ”Socialdemokraterna är vana vid att regera i högkonjunktur. När lågkonjunkturen däremot kommer, lämnas sparbetinget över till en borgerlig regering. Så gjordes både under Bildt-regeringen 1991-1994 samt Reinfeldt I och II under 2006-2014 då lågkonjunktur rådde.”

Den känns pinsamt att behöva påpeka det, men under de senaste 87 åren har Sverige haft socialdemokratiskt ledda regeringar i sammanlagt 70 år. Inget parti kan ha regeringsansvar så länge och ”ha för vana” att regera i högkonjunktur. Det är inte så konjunkturcykler fungerar.

Att de fyra borgerliga regeringarna under åren 1976 till 1982 misslyckades totalt råder det bred enighet om. Till och med borgerliga bedömare brukar medge att det inte höll att bedriva ”borgerlig inkomstpolitik och socialdemokratisk utgiftspolitik”. Man ville ge allt åt alla, både genomföra skattesänkningar och reformer. Resultatet blev stora underskott och för första gången i modern svensk historia en rejäl statsskuld som Socialdemokraterna fick hantera under 1980-talet.

När det sedan gäller regeringen Bildt så kan man erkänna att den finanskris som började uppstå efter avregleringarna av kreditmarknaden var problematisk, men att man snabbt förvärrade den. Försvaret av den fasta kronkursen föll, trots att Socialdemokraterna ställt upp på krispaket. Man bröt mot konjunkturpolitikens grunder (som ledarskribenten själv hänvisar till) eftersom denna regering enligt Bildt ”inte skulle bedriva konjunkturpolitik”. Det var den ökända ”enda vägens politik”.

Resultatet blev att sysselsättningen ströps i kommunerna, bostadsbyggandet sjönk till nära noll och konsumtionen sjönk. När Bildt avgick uppgick statsskulden till cirka 80 procent av BNP (jämfört mot 25 procent idag). Kronans värde hade sjunkit med 38 procent och en tredjedel av statsbudgeten finansierades med lån. Att påstå att regeringen Bildt lyckades med någonting på ekonomins område är rena gojan.

När det gäller Reinfeldt tog den regeringen över en ekonomi i bra skick från Göran Persson och gjorde den sämre. Det ska medges att den internationella finanskrisen gjorde livet svårt för alliansregeringen och att man för första gången inte lät budgetunderskott och statsskuld skena, men när det gällde fördelningspolitik var regeringen Reinfeldt minst lika eländig som regeringen Bildt.

Borgerligheten har aldrig lämnat efter sig en ekonomi i bättre skick än vad den fick ta över. Sveriges finanser är idag betydligt bättre än när alliansen lämnade.

Det är ett facit fler borde fundera över, speciellt som historien envist har upprepat sig.