Högern, bidragen och arbetsviljan

Ledare Artikeln publicerades
Tre moderata partiledare - Ulf Kristersson, Anna Kinberg Batra och Frerdrik Reinfeldt - som alla vägletts av föreställningen att arbetslösheten delvis beror på arbetslösas ovilja att arbeta, vilket ska bekämpas med låg a-kasseersättning.
Foto:

En av borgerlighetens mest omhuldade föreställningar är att folk slutar söka arbete, om ”bidragen” från samhället är ”för generösa”. Särskilt lågutbildat och fattigt folk är starkt misstänkta för att inte vilja arbeta, och bara kunna förmås till det genom hård ekonomisk press från samhället.

Försämringarna av arbetslöshets- och sjukförsäkringarna hade precis det motivet: det skulle bli så ekonomiskt besvärligt att vara sjuk eller arbetslös att folk skulle se till att snabbt bli friska och få jobb. Annars skulle de bara fortsätta att gå och dra därhemma.

Argumentet utvecklades av Fredrik Reinfeldt i en skrift från 1990-talet, Det sovande folket, som han senare som statsminister inte riktigt ville kännas vid. Det går fortfarande igen i Moderaternas politik, exempelvis förslaget om ett (lågt) tak för försörjningsstödet, och det envisa fasthållandet vid alla idéer om att arbetslöshet måste bekämpas med låga arbetslöshetsersättningar.

Att försämringarna av a-kassan och sjukförsäkringen inte fick någon som helst effekt för långtidssjukas eller långtidsarbetslösas möjligheter att ta sig tillbaka till arbetslivet låtsas man inte om.

Inte bara Moderaterna håller fast vid teorierna om den ekonomiska pressens nödvändighet för fattiga människors arbetsvilja. Expressens ledarsida driver just nu en kampanj mot regeringens förslag om dels höjda barnbidrag, dels höjningen av riksnormen för försörjningsstödet.

Bidrag minskar drivkrafterna till arbete, heter det i traditionell konservativ och nyliberal anda. Alltså är barnbidragshöjningar en dålig idé. Tydligen leder det till att en massa människor kommer att jobba mindre, eller inte bry sig om att försöka avancera i jobbet.

Argumentet är fånigt, rent ut sagt. Barnbidragshöjningen betyder för låglönefamiljer – som många ensamstående mammor – en lindring av de ekonomiska bekymren, men knappast att de tycker att de därmed får råd att minska sitt förvärvsarbete. Och åka tillbaka i den gamla knappheten…

Barnbidraget är inte inkomstrelaterat; det minskar alltså inte om man höjer sin lön.

Så varför skulle en barnbidragsökning leda till att människor, vare sig de har låg eller höjd lön, avstår från att försöka avancera i yrkeslivet?

Försörjningsstödet trappas däremot, förstås, av om mottagaren får egna inkomster. Så rent teoretiskt kan en höjning av riksnormen påverka viljan att ta lågt avlönade jobb, som ger mindre än försörjningsstödet.

Men det är teoretiskt, alltså. För att få försörjningsstöd måste man nämligen stå till arbetsmarknadens förfogande, söka arbete aktivt eller delta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Och man måste ta erbjudet arbete, om inte starka skäl, typ hälsa, talar emot det.

Det är en myt att det är enkelt, lätt och roligt att leva på försörjningsstöd. Och den enkla bakgrunden till långvarigt beroende av försörjningsstöd, liksom till långvarig arbetslöshet, är inte oviljan att jobba, utan svårigheten att alls få jobb.

För att man har för svaga kvalifikationer – för låg utbildning, för låg yrkeskompetens, för dålig hälsa, för svaga kunskaper i svenska.

Statistiken är entydig.

Och ingenting av det förändras det allra minsta av att man håller ner folk i ekonomisk knapphet – däremot betyder det, för barn i sådana familjer uppväxtvillkor som alldeles otvetydigt innebär mer pressade uppväxtvillkor, med i många fall negativa effekter för hela deras framtid.

Expressen tycker att det är viktigare att ”mamma kan gå till jobbet” än att höja ”bidragen”.

Eh, jo, visst är möjligheten till jobb det avgörande. Men vari ligger motsättningen? Får mamma större chans till arbete för att barnbidraget får ligga kvar på samma nivå som de senaste tio åren?

För det är alltså möjligheten till jobb som är det avgörande. Därför handlar det om att ge människor möjlighet att, till exempel, bättra på sin utbildning eller byta yrkesinriktning.

Då vore det kanske på sin plats att erinra om de stora satsningar som görs i årets budget på sådant som vuxenutbildning, inte minst yrkesutbildning för vuxna?

Eller om det ökade ekonomiska stödet till kommunerna, som gör det möjligt att öka antalet anställda?