Hur sossarna kan vinna framtiden

Ledare Artikeln publicerades

Det har varit en fascinerande vecka.

Om det ska vara lönt för socialdemokrater att suktande spana upp mot forna dagars valresultat på mellan 40 och 50 procent av väljarkåren, måste man klara av att våga vara vänster, eller snarare våga vara sossar. Regeringspolitiken enligt Januariavtalet tär på partiets förtroendekapital. Man måste vara tydlig inför folk om vad socialdemokratin vill stå för.
Foto: Joakim Carlsson
Om det ska vara lönt för socialdemokrater att suktande spana upp mot forna dagars valresultat på mellan 40 och 50 procent av väljarkåren, måste man klara av att våga vara vänster, eller snarare våga vara sossar. Regeringspolitiken enligt Januariavtalet tär på partiets förtroendekapital. Man måste vara tydlig inför folk om vad socialdemokratin vill stå för.

Efter Almedalen och ett hittills ganska turbulent svenskt politiskt år, finns det skäl att fundera över framtiden. Socialdemokraterna leder den nuvarande regeringen, men vad gör Socialdemokraterna mer? För en sak vet vi: att vara ledande partiet i en koalitionsregering är inte en position som automatiskt ger sympati till ett parti. Tvärtom brukar det sluta med att man bestraffas av väljarna.

Det har inte socialdemokratin råd med. Framförallt har inte Sverige råd med det.

På något sätt måste partiet lyckas med något som knappast har gjorts förut: att hålla ihop en bräcklig maktkompromiss och samtidigt leverera ett entusiasmerade och starkt budskap för framtiden. Något som höjer sig över den kringskurna dagspolitiken och blir ett skäl för vanliga gråsossar att med hetta argumentera för sitt partis politik i vardagen.

Det där är svårt. Koalitionssituationen och kompromissandet lägger lätt sordin på den politiska dådkraften.

Man erinrar sig med fasa hur Mona Sahlin på sin tid presenterade samarbetet med Miljöpartiet och Vänsterpartiet inför valet 2010. Tiden innan den presentationen var senaste gången Socialdemokraterna hade opinionssiffror kring 45 procent.

Sahlin klagade senare på att hon inte velat ha med Vänsterpartiet, men det var inte det stora problemet. Istället fastnade Socialdemokraterna i att försvara samarbetet och idéer som inte var deras egna. Det kom aldrig riktigt fram vad Socialdemokraterna ville bedriva för politik.

I valet 2010 fick Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet tillsammans drygt 45 procent av rösterna. Alltså lika mycket som Socialdemokraterna ensamma hade i opinionsundersökningarna i början av 2008 innan samarbetet offentliggjordes.

Det fanns också ett annat viktigt problem som inte framträdde i sin fulla prakt förrän i december 2010: partiledaren trodde inte på sitt parti eller dess politik. Ett par veckor efter att hon aviserat sin avgång, höll Sahlin ett tal på partiets förtroenderåd i vilket det framgår att hon trott att hon skulle leda dåvarande Folkpartiet eller förvandla Socialdemokraterna till något som liknade det liberala partiet.

Det är märkligt att så få fortfarande analyserat den stora och uppenbara spricka som rådde mellan partiets dåvarande ledning och en stor del av partiets medlemmar och sympatisörer, särskilt med tanke på vad som hände sedan. Det kunde inte ha varit mer uppenbart att partiet sökte någon som inte var det minsta lik Mona Sahlin i stil och politisk framtoning. Säga vad man vill om Håkan Juholt, men han kunde svårligen vara mer olika Sahlin och det fick honom vald till Socialdemokraternas partiordförande.

Det här måste Socialdemokraterna minnas, både att det är lätt att ens budskap hamnar i skymundan i politiska samarbeten och att socialdemokrater inte ser sig som en del av ett välmenande småborgerligt liberalt mittenparti. Stefan Löfven har ibland talat om Socialdemokraterna som ett ”mittenparti”, något som får många gräsrötter att grina illa och leta efter Alvedon. Rent sakligt har han en poäng, eftersom hela borgerligheten rört sig åt höger på ett sätt som gör att det egentligen bara är Socialdemokraterna och Miljöpartiet som rör sig i det politiska mittfältet i svensk politik. Men det är bevisligen inte så socialdemokrater identifierar sig själva.

Den socialdemokratiska gruppen Reformisterna fick en hel del uppmärksamhet när den bildades. Det finns en hel del förslag från det hållet som samtidigt är både rimliga och storslagna om hur man skulle kunna förändra den ekonomiska politiken. Några av dem låter omvandlas till tydliga paroller:

– Kortare arbetsvecka. (Normalarbetsveckan sänks från 40 timmar till 35 successivt under en tioårsperiod).

– Nytt skattesystem med högre förmögenhetsskatter.

– Jaga och straffa skattefuskare betydligt hårdare.

– Höj tak och golv i A-kassan.

– Avskaffa vinster i välfärden.

Det behöver inte vara precis de här frågorna man väljer att driva hårdast, men man behöver ha samma omedelbara rättviseprofil. Det behöver vara sådant som vem som helst inser är rimligt, men också radikalt bryter mot högerns politik. Förslag som visar att politik gör skillnad på allvar och som drivs konsekvent de närmaste åren.

Det går inte att slå sig till ro och tro att medborgarna uppfattar att man också fått igenom en hel del bra politik i ett samarbete där man tvingats vika sig i profilfrågor. Miljöpartisterna i regeringen kan säkert livfullt skildra den saken.

Januariavtalet var nödvändigt. Men Socialdemokraterna måste gå åt vänster och plädera för vänsterpolitik, eftersom avtalet är så långt åt höger som socialdemokratin kan gå. Det finns inget spelrum åt det hållet.

Politiken ska vara vänster i den meningen att den ska handla om att lösa verkliga problem för människor som verkligen har problem. Då kan man ändra den politiska diskussionen bort från att ge medelklass och överklass fler skattesubventionerade förmåner. Bort från att oavbrutet prata om immigration som ett problem, och dessutom det stora och enda problemet i landet.

Ta initiativet. Var tydlig. Låt socialdemokrater känna igen Socialdemokraterna.

Så kan man få medborgarnas förtroende. Så kan man vinna framtiden