Icke-beslut som förändrat välfärden

Ledare Artikeln publicerades
Det har inte tagits uttryckliga beslut om att överge inkomstskyddet i sjukförsäkringen; det har bara inträffat för att taket inte fått följa inkomstutvecklingen.
Foto: JONAS EKSTRÖMER / TT
Det har inte tagits uttryckliga beslut om att överge inkomstskyddet i sjukförsäkringen; det har bara inträffat för att taket inte fått följa inkomstutvecklingen.

Det är inte bara faktiska politiska beslut som påverkar samhällets utveckling, utan också beslut som inte tas. Sådana icke-beslut kan vara precis lika medvetna och avsiktliga som de tydliga besluten. Och få effekter som ställer medborgarna inför fullbordat faktum – fast det kanske inte alls finns någon majoritet för det.

Det är inte bara de stora, tydliga, reformerna som skapar förändring. Små men gradvisa förskjutningar, som verkar ligga inom ramen för det existerande systemet, kan leda till att system förändras mycket kraftigt. Utan att väljarna fått ta ställning till det – och kanske utan att det finns någon majoritet som vill ha förändringarna.

Det förstnämnda – påverkan genom icke-beslut – kallar forskningen för ”drift”, alltså det engelska ordet för att något driver i väg. Det andra kallas ”layering” och kan översättas med ”skiktning”, det vill säga, man splittrar systemen i flera delar, som fungerar mer eller mindre olika.

Mycket av de i och för sig politiskt bestämda förändringar som skett de senaste decennierna har gjorts med hjälp av de här teknikerna. Det har, exempelvis, inte tagits uttryckliga beslut om att överge inkomstskyddet i sjukförsäkringen; det har bara inträffat för att taket inte fått följa inkomstutvecklingen.

Och det ingick ju inte i beslutet att öppna skolan för privata vinstdrivande aktörer att det skulle leda ökad segregation. Det bara blev så – eftersom vinst som styrmedel alltid innebär att mindre lönsamma grupper väljs bort av producenterna.

Om det varit en medveten borgerlig strategi – för det är främst alliansregeringens politik det handlar om – eller om det ”bara” varit en ideologiskt betingad oemottaglighet för konsekvensanalyser är svårt att veta. Egentligen går det på ett ut – resultat blev ju detsamma.

Vi har i dag, efter bortåt tre decennier av ”drift” och ”layering” ett helt annat välfärdssystem än vid 1980-talets slut. Och det, som sagt, utan att väljarna någonsin fått möjlighet att ta ställning till vilka alternativ man egentligen ville ha.

Det här lyfts fram i en färsk rapport från LO:s jämställdhetsutredning, ”Välfärdspolitik och jämlikhet”, skriven av Sebastian Sirén vid Institutet för social forskning.

Rapporten är en forskningssammanställning, som visar att den typ av generell välfärdspolitik som Socialdemokraterna står för är den modell som mest gynnar jämlikhet. Och att det faktum att välfärdspolitiken nu blivit mindre generell mycket riktigt också lett till ökande ojämlikhet.

1995 var det exempelvis bara fem procent av sjuka och arbetslösa som levde på låg ekonomisk standard. 2013 var det 35 procent.

Den ökade ojämlikheten handlar inte bara om inkomster. Fler än på 1990-talet har exempelvis osäkra anställningar – och det är samma grupper som slits mest i jobbet, och drabbas mest av de försämrade sjukersättningarna

Det är i själva verket ett genomgående drag: ett antal faktorer verkar mot ökad ojämlikhet, och de riktas hela tiden mot samma befolkningsgrupper: de som av olika skäl har den svagaste positionen på arbetsmarknaden. Skiktning följer klassgränser, men förstärks av könsskillnader och skillnader i etnisk bakgrund.

De senaste decenniernas utveckling styrker inte tesen att ojämlikhet egentligen gynnar alla, eftersom ojämlikhet ökar tillväxten så att alla får det bättre. Många har inte fått det bättre. Det kan handla om ekonomin, det kan handla om arbetslivet, det kan – inte minst regionalt – handla om vikande samhällsservice.

Resultatet har blivit sociala spänningar och risker för demokratin.

Väljarna har utlovats förbättringar som blivit sin motsats: Det blev inte lättare för sjuka och arbetslösa att komma tillbaka i jobb, det blev bara svårare att vara sjuk och arbetslös. Vi fick inte ”Den bästa skolan i Europa”, vi fick en sämre skola i europeiska jämförelser.

Strategin med icke-beslut och små gradvisa förskjutningar, som var och en inte verkar så farliga, må verka som en smart strategi om man vill förändra samhälle i en riktning som stora väljargrupper skulle ogilla om de visste de långsiktiga effekterna.

Men när dessa effekter på allvar börjar visa sig – då blir det problem.