Inte svårt att instämma i LO:s kritik

Ledare Artikeln publicerades
LO:s ekonomer krävde i veckan att den ekonomiska politiken ska bli mer offensiv
Foto: Tomas Oneborg / SvD / TT
LO:s ekonomer krävde i veckan att den ekonomiska politiken ska bli mer offensiv

LO-ekonomerna presenterade nyligen sina bedömningar av det ekonomiska läget. Några stora uppseendeväckande nyheter innehöll inte konjunkturrapporten.

Icke desto mindre har de budskap som utsänds från LO-borgen på norra Bantorget sin relevans både i fråga om bedömning av konjunkturläget liksom när det kommer till konkreta förslag.

Liksom tidigare konstaterar man att januariavtalets innehåll knappast är till fördel för LO:s medlemmar.

Ekonomerna talar om en ”förlustaffär”.

Framför allt menar man den arbetsmarknadspolitik som nu drivs igenom med både en privatiserad arbetsförmedling, försämrad anställningstrygghet och att den svenska modellen med kollektivavtal riskerar att allvarligt försvagas.

I detta är inte svårt att instämma.

Nog för att januariavtalet har den övergripande fördelen att det håller riksdagens högerextrema parti borta från makten. Det tål att påminnas om att alternativet med en högerledd regering vore väsentligt sämre för löntagarna. Men det går inte att komma ifrån de nackdelar i olika sakfrågor som januariavtalet förtjänar att kritiseras för.

LO-ekonomerna ser samma konjunkturavmattning som alla andra bedömare. Man menar att den ekonomiska politiken måste läggas om i en mer offensiv riktning för att klara välfärd, sysselsättning och en mer jämlik fördelning.

Bland annat bör regering och riksdag slopa det så kallade överskottsmålet för de offentliga finanserna och att den ekonomiska politiken istället inriktas på att hålla skulden stabil.

Enligt LO gör en sådan förändring det möjligt att öka den kommunala konsumtionen, alltså resurserna i välfärden, med 90 miljarder de kommande tre åren. Det är nivåer som även finansdepartementet tidigare har talat om, men som politiken hittills inte varit i närheten av att leverera.

Ekonomerna menar att a-kassan behöver renoveras, fler måste sättas i arbetsmarknadsutbildning, pensionerna höjas, skattesystemet reformeras och en del ytterligare.

Inte heller i detta är det svårt att instämma.

Problemet är bara att det inte finns någon majoritet för en sådan politik i Sveriges riksdag. Trots allt har de fyra tidigare allianspartierna och Sverigedemokraterna ett större antal riksdagsledamöter än de tre rödgröna partierna.

Att man inte kan få allt om man saknar egen majoritet och att man måste kompromissa om det alls ska bli någonting gjort inser självfallet LO och dess förbund. I själva verket är förhandlandet och kompromissandet en del av en facklig organisations vardag.

Ändå måste det som mindre bra i ett avtal kunna lyftas fram, diskuteras, ifrågasättas och kritiseras.

Problemet är inte att LO och många andra i arbetarrörelsen gör det. Problemet är snarare att det socialdemokratiska partiet ännu inte har funnit en formel för att både regera med kraft och samtidigt kritisera sådant i överenskommelsen som är allt annat än en bra politik för de breda löntagargrupperna.