Kvotering kan vara första steget

Med hjärtat till vänster/Joakim Carlsson Artikeln publicerades
Måsars och mäns makt.

Det har varit en fascinerande vecka.

Jag minns mycket väl när jag som ung och grön vikarie kom till en ny arbetsplats. Chefen hälsade mig välkommen, gav mig några korta instruktioner och avrundade med att konspiratoriskt luta sig fram och säga:

– Du och jag måste hålla ihop mot kärringarna på firman.

Att det finns sexism i mediebranschen är således inte något nytt för mig. Men jag trodde faktiskt att just den mannen på alla sätt var olyckligt undantag och framförallt att 1994 var länge sedan..

Uppenbarligen hade jag tvärfel.

Att över 4 000 namngivna kvinnliga journalister gått ihop i uppropet #deadline bör göra varje manlig journalist illamående, annars är han inte riktigt frisk.

Jag tror inte mediebranschen nödvändigtvis är värre än andra branscher. Men den är extrem i vissa avseenden och det finns gott om stora egon.

När människor förvandlas till varumärken som innebär att någon någonstans tjänar pengar, finns det ett intresse av att skydda dessa varumärken – det må gälla programledare i tv, uppburna skådespelare eller tidningskrönikörer. Fram till nu har det alltid varit lättare att inte göra något än att ingripa.

Metoo-kampanjen har öppnat upp landskapet. Kvinnor har avslöjat sexuella trakasserier och övergrepp på alla nivåer i samhället. Vi vet nu definitivt något som funnits i vårt undermedvetna hela tiden.

Vi kan inte blunda för en existerande kultur av övergrepp och trakasserier.

Så vad gör vi nu? Det här handlar om att ändra maktstrukturerna i samhället. Snabbt.

Det omedelbara politiska svaret förefaller vara kvotering. Jag har varit lite tveksam till det, i alla fall som generell metod. Jag har tidigare tagit visst intryck av de som hävdade att kvinnor inte behöver någon som hjälper dem över vägen och att det blir orättvist att släppa fram människor av andra orsaker än yrkesmässiga meriter.

Men den senaste tiden har klarlagt varför vi behöver kvotering: inte främst för kvinnornas utan för männens skull.

Det är uppenbart att vi män inte klarar att ändra strukturerna och kulturen i arbetslivet på egen hand. Vi behöver se att riktningen är så tydlig att den inte kan missförstås.

Enda sättet som det kan hända är genom att arbetsplatserna och deras ledning präglas lika mycket av kvinnor som av män.

Det här är en fråga om rationellt tänkande. Är det någon som inbillar sig att en arbetsplats där delar av arbetsstyrkan oroar sig för att bli tafsad på eller trakasserad är lika effektiv som en arbetsstyrka där arbetsklimatet är tryggt och kreativt?

Det är en fasansfull tanke att hierarkiska strukturer skyddat unkna drifter och därmed stoppat talangfyllda och kunniga människor från att göra sitt bästa.

Ingen tjänar egentligen på en sådan tingens ordning. Det är bara tafsarna och snuskpellarna som har något att vinna på att bevara status quo.

Det handlar om att ha könsmässigt blandade arbetsplatser och arbetsledningar. Det är en fråga om att ändra arbetsorganisationen så att personers beroende av enskilda chefer minskar.

Jag har ibland påpekat att det finns något osunt över hela ledarskapskulten som präglar näringslivet och även stora delar av den offentliga sektorn.

Det har nu konkretiserats i olika upprop som skildrar det ständiga knäböjandet inför ”manliga genier” som kommer undan med vad som helst, vare sig de är filmregissörer, direktörer eller redaktörer.

Det är dags att göra upp med denna typ av hjältedyrkan och uppfattningen att arbetsplatser producerar tack vare vissa individer istället för kollektivet.

Man kan inte fortsätta med attityden att en del personer kan tillåta sig vad som helst eftersom de är ”ovärderliga”. På sätt och vis rör det sig om samma mekanismer som gett systemet med väldiga bonusar åt ledande befattningshavare i stora företag.

Men det här är på ett närmare, personligare plan.

Till maktens förmåner har hört att med minimal risk kunna trakassera och tafsa. Till skillnad mot när det gäller bonusar har du inte ens behövt vara särskilt högt uppsatt för att kunna ta del av denna ”förmån”.

Det intryck man får är att maktens värde i många fall ligger i hur mycket man kan förnedra andra.

Utan tvivel är det främst män som är skyldiga till detta. Vårt arbetsliv är till stor del skapat av män och för män. Men mycket tyder på att det även finns kvinnor som utnyttjar sina positioner på liknande sätt.

Den amerikanske poeten Lawrence Ferlinghetti undrade en gång uppgivet om det kanske finns ett naturligt förtryck människor emellan? Om vi inte helt cyniskt ska nöja oss med att svara ”ja” på den frågan, måste den massiva mängden av vittnesmål mötas av radikala reformer.

Det betyder att kvotering är ett steg i rätt riktning, men att det inte räcker.

Det betyder dessvärre att Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling inte har rätt när han säger att redskapen att komma tillrätta med trakasserierna redan finns och att det rör sig om att tillämpa dem i vardagen.

Det låter bra och visst ska man använda de medel som finns, men jag är övertygad om att det manliga revirpinket på många ställen sitter i väggarna och inte går ur så lätt.

Jag tror att de flesta arbetsplatser behöver starta om från början med ett vitt papper. Utifrån det kan man skapa en arbetsorganisation med i grunden andra prioriteringar än idag, där medarbetarnas trygghet och integritet får en helt annan betydelse.

Ord på papper måste bli handling, organisation och regler som sitter i ryggmärgen.

Låt oss ta chansen. Låt oss vädra ut unkenhet ur svenskt arbetsliv en gång för alla!

Joakim Carlsson