Längtan som ger rysningar

Ledare Artikeln publicerades
Ulf Kristerssons parti, Moderaterna, drömmer om att bli statsbärande. Det är en ambition som ger rysningar, skriver Laila Naraghi i sin kolumn.
Foto: Simon Rehnström/SvD/TT
Ulf Kristerssons parti, Moderaterna, drömmer om att bli statsbärande. Det är en ambition som ger rysningar, skriver Laila Naraghi i sin kolumn.

Högerns längtan att bli statsbärande ger rysningar. Efter valet i höstas skrev Moderata ungdomsförbundets ordförande Benjamin Dousa i Svenska dagbladet under rubriken ”Så blir Moderaterna Sveriges största parti i valet 2022”.

Riktningen för partiet pekades ut och en av huvudpunkterna löd: ”Moderaterna ska vara ett statsbärande parti.”

Det är knappast en ny idé i Moderaterna. Redan för ett decennium sedan klargjorde dåvarande moderatledaren Fredrik Reinfeldt ambitionen att partiet skulle bli Sveriges statsbärande parti. Moderaterna är heller inte ensamma om önskan.

Också SD vill bli statsbärande. SD-ledaren Jimmie Åkesson har deklarerat det både före och efter höstens val.

Men vad innebär egentligen ”statsbärande parti”, ett parti som ”bär” staten? Världens kanske mest kända statsbärande parti är kinesiska kommunistpartiet. Andra exempel är zimbabwiska Zanu-PF under Mugabe, tyska nazistpartiet under Hitler och andra härskande partier i diktaturer. Ett exempel på framväxande statsbärande parti är Erdogans AKP i Turkiet.

Listan kan göras lång. Det handlar alltså om partier som i princip är synonyma med staten. Där partiet sammanblandas med staten eller står över staten som sådan, och ensidigt dominerar den. Där det är partimedlemskap och – lojalitet som avgör jobb och befattningar inom staten – inte förmåga eller kvalifikationer.

Nog förstår jag att det inte är vad Reinfeldt avsåg. Att han sannolikt syftade på den användning av ordet som ibland förekommer för att beskriva partier i demokratier som under långa perioder dominerat den politiska scenen.

Men icke desto mindre stämmer det till eftertanke. Särskilt i ljuset av vad MUF:s ordförande skrev efter valet: ”Vi ska vara ett parti som… har tillräcklig intern kompetens för att kunna fylla ett regeringskansli.”

Också SD:s önskan att stöpa om det politiska systemet är välkända. I somras sa Jimmie Åkesson att han vill lägga ned radiokanalen P3 efter att de sänt satir om honom och i början av september avslöjades SD-planer för att avskeda opolitiska statliga tjänstemän.

Jag påminns om Ingvar Carlssons ord på Palmedagarna 2009. Där talade han bland annat om det motstånd Olof Palme mötte och att en av de tuffare stunderna var 1976 när Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten. I referatet från Palmedagarna återges hur Ingvar Carlsson berättade:

”Då sa Olof Palme att ’det var tungt, men det finns en fördel. Vi kan äntligen tvätta bort stämpeln av socialdemokraterna som ett statsbärande parti.’”

Ingvar Carlsson förvånades över Reinfeldts ord om att moderaterna ville bli statsbärande: ”Hugo Chavez i Venezuela talar om ett statsbärande parti. Vill Reinfeldt hamna i den ligan?” Och Ingvar varnade för en sådan sammanblandning av stat och parti: ”Här måste man vara vaksam, det leder ut på helt fel spår.”

I dessa tider av ökad osäkerhet i omvärlden och krafter som söker undergräva demokratin krävs just vaksamhet. Även inför dem vars anspråk inte utgör de häftigaste attackerna, men just därför kan vara desto lömskare.

Laila Naraghi

Kolumnisten är riksdagsledamot (S) från Oskarshamn