Låt inte gammal kärlek rosta bort

Ledare Artikeln publicerades
Ta en sväng runt blomsteraffären, köp en vacker bukett och sök upp din gamla vänort, skriver Håkan Juholt i dagens kolumn
Foto: Karin Grip / SvD / TT
Ta en sväng runt blomsteraffären, köp en vacker bukett och sök upp din gamla vänort, skriver Håkan Juholt i dagens kolumn

Det har sagts att Akranes är det närmaste som Island kommer Rio de Janeiro.

Den kilometerlånga sandstranden Langisandur är ett slags polcirkel-Copacabana. Inramad av fjället Akrafjall. Själen fylls av hav, salt och tång när nordanvinden ger sig tillkänna. Två majestätiska fyrar ger staden dess silhuett.

Här är historien levande. För mer än 1 200 år sedan kom de första bosättarna till platsen. Alla känner deras namn. Det var bröderna Ketill och Tormodur, söner till Bresi som rest från Irland för att finna en ny värld.

Rondellen med vägen som leder till Islands främsta turistmål Geyjser och Gullfoss, ligger i staden Selfoss, alldeles nära landets största mejeri Floamanna.

Vid en mindre bondgård reser sig ett vitt kapell, en privat familjekyrkogård. Vid en av gravstenarna står det alltid små schackpjäser. På denna plats i Selfoss fann den orolige amerikanske schackvärldsmästaren Bobby Fischer sin sista vila. I en våning ovanför stadens blomsteraffär spelar barn och ungdomar schack varje kväll.

I en glasmonter finns de historiska röntgenplåtarna av den stol Spassky satt i när han mötte Fischer i Kalla krigets kallaste mästarmöte i Reykjavik 1972.

Akranes och Selfoss.

Kalmar och Västervik känns så långt borta, men borde vara nära.

Akranes och Selfoss, våra grannar, våra vänner.

Västervik och Kalmars vänorter i Island. Frånvarande, kanske även förlorade.

Torget framför Rådhuset i Akranes pryds av en ståtlig gjutjärnsskylt som visar avståndet till den svenska vänorten Västervik. 217 mil fågelvägen. 217 mil till vänner, men finns de kvar, eller visar pilen endast riktningen för ointresse?

Efter andra världskrigets omänskliga smärtor blev folkens vänskap i Norden viktig. Vi delar historia, värderingar och förstår varandra.

Idag finns inte Kalmar i Selfoss och inte Selfoss i Kalmar. Detta trots att vi idag är närmare varandra än någonsin tidigare.

Skolbarn kan med enkelhet göra projekt tillsammans, bibliotek lyfta fram varandras författare, turistbyråer marknadsföra sin vänstad.

Politiker kan lära av varandra, föreningar mötas, bollar spelas och schackpjäser flyttas. Företag hitta kunder. Kramar utvecklas till kärlek och vänskap över generationer, tid och rum växa fram. Om vi bara ser varandra.

Ta inte Norden för givet. Norden måste vårdas och ges liv och innehåll.

Vi håller på att förlora något väldigt starkt och det sker just nu. Utdraget och med tydlig riktning. Vi lämnar varandra.

De flesta kommuner har genomfört skilsmässan. Smält ned ringarna. Sagt upp bekantskapen, klippt banden och påbörjat processen att glömma vad som varit. Inte sällan förblindade av en ny kärlek.

Men gammal kärlek borde inte tillåtas att få rosta bort. I alla fall inte på grund av slarv.

Ta därför en sväng runt blomsteraffären. Köp en vacker bukett och sök upp din gamla vän. Höj handen till en vinkning, posta ett brev, sänd ett mejl – och säg:

- Hej vännen, här är jag. Kanske du har hunnit glömma mig, men jag kommer tillbaka nu. Jag har klippt och kammat mig. Jag heter Kalmar, här har vi ett fantastiskt universitet, Västervik var namnet, vår vistradition är lika stark som er. Ska vi ses?

 

Håkan Juholt

Kolumnisten är Sveriges ambassadör i Island