För många löntagare slår i taket

Ledare
Ordförande Eva Nordmarks TCO konstaterar att ersättningarna för sjuka och arbetslösa är alldeles för dåliga.
Foto: ANDERS WIKLUND / TT
Ordförande Eva Nordmarks TCO konstaterar att ersättningarna för sjuka och arbetslösa är alldeles för dåliga.

Man behöver inte umgås särskilt länge med TCO:s rapport om de verkliga ersättningsnivåerna i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna – som presenterades på tisdagen – för att konstatera att det är väldigt långt kvar innan stora delar av löntagarkollektivet har 80 procent i ersättning av en inkomstförlust.

Snarare är det väldigt stora grupper som alls inte kommer upp i en ersättningsnivå som är acceptabel.

Illa är det, exempelvis, i sjukförsäkringen. Ersättningsnivån är visserligen hygglig om man efter 14 dagars sjukskrivning får en ersättning – innan skatt – på 78 procent av den tidigare lönen. Det får nämligen den som är tjänar upp till 30 000 kronor i månaden.

Men sedan bär det snabbt utför.

Den som tjänar 33 000 kronor i månaden halkar ner på en ersättningsnivå om 72 procent. Och vid en tidigare månatlig löneinkomst på 40 000 kronor blir sjukpenningen bara 59 procent.

Ännu värre är det i arbetslöshetsförsäkringen.

Med en månadsinkomst under 25 000 blir det – också det före skatt – en ersättningsnivå om 80 procent de första hundra dagarna. Men vid 30 000 kronor i månaden faller ersättningsgraden snabbt.

Den som blir arbetslös efter att ha tjänat 40 000 kronor i månaden får före skatt 50 procent i a-kassa de första hundra dagarna. Sedan sjunker ersättningsnivån till 42 procent av den tidigare löneinkomsten.

Räknar man dessutom ersättningarna för sjuka och arbetslösa efter skatt så är ersättningsnivån ännu lägre.

Så här kan man rabbla siffror över ersättningar i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen. Men slutsatsen är att för breda löntagargrupper – dock inte för låginkomsttagarna – är ersättningen för låg. Alldeles för många löntagare slår helt enkelt i taket. Det beror på att den högsta ersättningen inte har höjts i takt med att lönerna har stigit.

Allt färre löntagare har därmed väsentligt mindre än de 80 procent som det ibland talas om ska vara den acceptabla ersättningsnivån. Man ska alltså inte vara förvånad över att det är många som försäkrar sig privat – både enskilt och via sitt fackförbund – för att få ut extra ersättning om man skulle förlora jobbet eller bli långtidssjuk.

Det säger sig självt att sociala ersättningar ner mot 50-60-70 procent av en tidigare inkomst inte utgör tillräcklig trygghet. I själva verket blir det en omställning som gör att många inte har råd att vara sjuka eller arbetslösa; de kanske tvingas sälja sitt boende, drastiskt sänka sin levnadsstandard eller göra någon annan indragning som starkt påverkat livet.

Så är inte de sociala försäkringarna tänkta att fungera. Välfärden ska vara generell och även omfatta de med hyggliga inkomster. Ersättningen för sjuka och arbetslösa ska utgöra en ekonomisk trygghet om olyckan är framme. Vi ska ha standardtrygghet och inte grundtrygghet.

Därför är höjda tak, alltså höjd högsta ersättning i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen, en fråga som inte får glömmas bort av den sittande regeringen.

 

Man behöver inte umgås särskilt länge med TCO:s rapport om de verkliga ersättningsnivåerna i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna – som presenterades på tisdagen – för att konstatera att det är väldigt långt kvar innan stora delar av löntagarkollektivet har 80 procent i ersättning av en inkomstförlust.

Snarare är det väldigt stora grupper som alls inte kommer upp i en ersättningsnivå som är acceptabel.

Illa är det, exempelvis, i sjukförsäkringen.

Ersättningsnivån är visserligen hygglig om man efter 14 dagars sjukskrivning får en ersättning – innan skatt – på 78 procent av den tidigare lönen. Det får nämligen den som är tjänar upp till 30 000 kronor i månaden.

Men sedan bär det snabbt utför.

Den som tjänar 33 000 kronor i månaden halkar ner på en ersättningsnivå om 72 procent. Och vid en tidigare månatlig löneinkomst på 40 000 kronor blir sjukpenningen bara 59 procent.

Ännu värre är det i arbetslöshetsförsäkringen.

Med en månadsinkomst under 25 000 blir det – också det före skatt – en ersättningsnivå om 80 procent de första hundra dagarna. Men vid 30 000 kronor i månaden faller ersättningsgraden snabbt.

Den som blir arbetslös efter att ha tjänat 40 000 kronor i månaden får före skatt 50 procent i a-kassa de första hundra dagarna. Sedan sjunker ersättningsnivån till 42 procent av den tidigare löneinkomsten.

Räknar man dessutom ersättningarna för sjuka och arbetslösa efter skatt så är ersättningsnivån ännu lägre.

Så här kan man rabbla siffror över ersättningar i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen.

Men slutsatsen är att för stora löntagargrupper – dock inte för låginkomsttagarna – är ersättningen för låg.

Alldeles för många löntagare slår helt enkelt i taket. Det beror på att den högsta ersättningen inte har höjts i takt med att lönerna har stigit.

Allt färre löntagare har därmed väsentligt mindre än de 80 procent som det ibland talas om ska vara den acceptabla ersättningsnivån. Man ska alltså inte vara förvånad över att det är många som försäkrar sig privat – både enskilt och via sitt fackförbund – för att få ut extra ersättning om man skulle förlora jobbet eller bli långtidssjuk.

Det säger sig självt att sociala ersättningar ner mot 50-60-70 procent av en tidigare inkomst inte utgör tillräcklig trygghet. I själva verket blir det en omställning som gör att många inte har råd att vara sjuka eller arbetslösa; de kanske tvingas sälja sitt boende, drastiskt sänka sin levnadsstandard eller göra någon annan indragning som starkt påverkat livet.

Så är inte de sociala försäkringarna tänkta att fungera.

Välfärden ska vara generell och även omfatta de med hyggliga inkomster. Ersättningen för sjuka och arbetslösa ska utgöra en ekonomisk trygghet om olyckan är framme. Målet måste vara att minst åtta av tio löntagare får 80 procent av en inkomstförlust täckt vid sjukdom och arbetslöshet.

Vi ska ha standardtrygghet och inte grundtrygghet.

Därför är höjda tak, alltså höjd högsta ersättning i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen, en fråga som inte får glömmas bort av regeringen.