Mest symbolik av Bengtzboe

Ledare Artikeln publicerades
Erik Bengtzboe avgår, men lämnar inte det uppdrag som hans påstådda bidragsfusk med hyresersättningar gäller.
Foto: Janerik Henriksson/TT
Erik Bengtzboe avgår, men lämnar inte det uppdrag som hans påstådda bidragsfusk med hyresersättningar gäller.

Så kom i helgen beskedet att den moderate riksdagsledamoten Erik Bengtzboe väljer att avgå. Med tanke på att han anklagas för bidragsfusk om 158 000 kronor gällande riksdagens regler för hyresersättning var det inte oväntat.

Avgången skedde, såvitt man kunde förstå, i största samförstånd med den moderata partiledningen.

Efter att ha varit tyst som muren i flera dagar krystade partiets ordförande Ulf Kristersson fram en kommentar om att Bengtzboes ”personliga trovärdighet har tagit allvarlig skada av den senaste tidens uppmärksamhet kring riksdagens ersättning för hans boenden”.

”Erik Bengtzboe kommer nu att fokusera på att rätta till dessa felaktigheter och försöka reparera sitt politiska förtroende inom och utom Moderaterna”, meddelade Kristersson.

Att det finns särskilda problem om en ledande moderat anklagas för bidragsfusk är inte konstigt.

Just Moderaterna talar ju om bidragsfusk med ett engagemang som få andra, även om det sällan handlar om sådant som utförs i riksdagshuset eller av höginkomsttagare.

Svårigheten för M att ha en påstådd bidragsfuskare som talesperson är alltså av ungefär samma slag som om en ledande vänsterpartist avslöjats som en systematisk skattesmitare eller en uppburen kristdemokrat kommit ut som satansdyrkare.

Fast frågan är om Moderaterna och Bengtzboe verkligen tar det påstådda bidragsfusket på det allvar som avgången nog var avsedd att signalera.

För det första ger faktiskt partiledarens kommentarer intrycket att det är uppmärksamheten kring riksdagens hyresersättning som är det främsta problemet, inte agerandet i sig.

För det andra avgår inte Bengtzboe från det uppdrag som hyresersättningen gäller, nämligen ledamotskapet i riksdagen. Han lämnar uppgiften som vice ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott. Även om inte ett parti kan tvinga en riksdagsledamot att lämna sitt folkvalda uppdrag framstår det mest som halvhjärtad symbolik.

Visserligen ska ingen vara dömd till evigt politiskt utanförskap efter att ha agerat felaktigt eller med högst diskutabel moral. Men hade Bengtzboe och hans parti varit konsekventa och verkligen velat visa att de menat allvar hade han, i samförstånd med Moderaterna, lämnat uppdraget som ledamot av riksdagen.

Istället blir nu Bengtzboe en i raden av politiker som tar ett litet steg tillbaka i avvaktan på att stormen ska bedarra, allting falla i allmänhetens glömska och vardagen åter infinna sig. Någonting säger alltså att Bengtzboe mycket väl kan vara tillbaka på den politiska scenen inom kort – med den moderata partinålen på kavajslaget och med ett annat tungt moderat uppdrag på visitkortet.